Låt oss odla

Många har en dröm om att kunna odla sin egen mat och att kunna bli, om inte fullständigt självförsörjande så ändå delvis. Jag har haft små örtlådor i fönstret som gett härliga grödor och en del ovälkomna kryp. Men tänk om man hade kunnat odla mycket mer än så, med sitt eget arbete, kärlek och svett. Det blir inte mer lokalt än så.
Det är inte helt lätt att få en kolonilott men kanske inte lika svårt som i Storbritannien där man kan få vänta upp till sju år för en liten lott. Mängder av landmassor såldes av under Tatchers era då det inte fanns en tanke på att folk skulle vilja skita ner sina händer i denna era då man kan köpa allt. Nu när fler börjar bli medvetna om miljön och har en vilja att odla sin egen mat stöter man på svårigheter. Där har National Trust startat ett program för att återta land i samhällen och städer där folk kan odla tillsammans. Intresset har blivit ännu större under finanskrisen eftersom det nu är en ekonomisk fråga. Om krisen får människor att tänka mer jordnära så har något väldigt bra kommit ur något tråkigt.
Det finns oändliga möjligheter för att utöka den odlingsbara marken och det kan låta konstigt men odling i storstäder är inte alls någon omöjlighet. Det var med glädje jag hittade den här bilden från 1940-talet då maten var ransonerad. Rabbatterna på Karlaplan i Stockholm blev av med sina blommor och istället odlades kål där.

Grön byggnad i öken

Elever på Frank Lloyd Wright School of Architecture i USA har framställt ett hus med hållbar design mitt i en öken. Huset är byggt av paneler som enkelt kan framställas i massformat och transporterar via bilvägar. Det kan antingen kopplas till värmesystem eller användas passivt. Det tar tillvara på regnvatten och återanvänder gråvatten. Huset har naturlig ventilation och drivs av solpaneler. Dessutom är det extremt snyggt.

Elevernas blogg om bygget kan läsas här: PraireMod

Miljövänligt boende med Eco Hab

Det här är något av ett drömhus, en konformad konstruktion, tillverkad helt i återvunnet material, självförsörjande. Den använder sig av vindkraft, återanvänder regnvatten och superslick. Den går dessutom att flytta. Jag skriver det här medans jag ser ut över en Göteborgsk innergård. Här skulle man kunna slå flera flugor i en smäll. Utnyttja gårdsutrymmet mer effektivt samtidigt som man underlättar bostadskrisen och skapar mer miljövänligt boende.

Stoppa tunneln, stoppa den

I GP idag hittar man ett debattinlägg från Naturskyddsföreningen. De förespråkar en nedläggning av tunnelbygget i Marieholm i Göteborg. Istället vill de införa trängselskatt i staden. Hur bakåtsträvande är kommunledningen? Det finns tydliga miljömåls som ska uppnås, i dem ingår inte att utöka biltraffiken. Lösningen på trafikproblemen är inte att bygga ut vägar. Jag förstår att folk jobbar och bor på ställen varemellan det inte är särskilt lätt att ta sig men det går inte att bara stoppa huvudet i sanden. Alla måste ta ansvar. Ju fler som åker kommunalt, desto mer kan man bygga ut det kommunala nätet. Busstrafiken skulle dessutom gå så mycket smidigare om man tog bort femtio bilar från vägarna och satte 50 människor i en buss istället. Trängselpengarna skulle kunna gå till att finansiera Västtrafik. Den här artikeln har självklart fått mycket kommentarer av blandad natur, bland annat flera som ansåg att gångtrafikanter och cyklister också skulle skattas. Tyvärr har inte förstått att fordonsskatten inte är ensam finansör av vägbyggen. Vi betalar alla för att vissa ska kunna åka bil. Vissa betalar även med sin hälsa och sitt liv.

Bevis på att det finns goda nyheter

Jag är en anhängare av goda nyheter. Nyhetsrapportering borde definitivt slå ett slag för mer goda nyheter. Grameen Shakti är en kvinna från Bangladesh som startade ett projekt för att installera solenergi runt om i landet, många områden har tidigare varit strömlösa och har nu tillgång till förnybar engeri. Hon erbjuder billig energi och ger människor vettiga lån samt utbildar dem i miljövänlig energi.

Att ta från de rika och förgifta de fattiga del II

Jag blev tacksamt underrättad om att livsmedelsbutiker enligt lag inte kan skänka bort mat efter förbrukningsdatumet gått ut. Jag förstår varför: lagar, byråkrati och stadgar osv. men kom igen. Vi vet att massor av bruklig mat slängs ut och man måste ändå kunna tillämpa vett och sans. Om du får en rå köttbit som har börjat mögla så vet du att det inte är någon bra ide att äta den. Med allt annat får man bara använda sin logik. Så mycket mat slängs ut ur våra hem för att folk inte känner till mat och hur den reagerar. Livsmedelsaffärer sätter extremt korta datum bara för att gardera sig men t.ex. mjölk som har stått kallt kan klara sig minst en vecka efter utgånget datum. Luktar det okej så är det okej. Har osten fått lite mögel på kanten så kan man skära bort det.

Jag skickade följande mail till livsmedelsverket:

Hejsan, I och med att mataffärer måste kassera livsmedel efter datummärkningen har utgått undrar jag följande: Ert regelverk säger att: "Matvaror som är särskilt känsliga ska märkas med sista förbrukningsdag. Dessa varor får inte säljas eller skänkas bort efter att det datumet passerats." Vi vet att oerhörda mänger mat slängs då datumet gått ut även fast maten ännu är ätbar. Jag förstår att det finns lagliga skäl för att inte skänka bort mat men kan det inte arbetas fram ett sätt att ta tillvara på den här maten? Maten skulle bli mycket väl emottagen av tillexempel soppkök och andra instanser för fattiga och hemlösa. Jag vet att det finns affärer som skulle vilja skänka bort maten. Vad är möjligheten för ett kontrakt där mottager intygar att de är medvetna om att maten kanske inte är av 100% kvalite? Jag skulle bli mycket tacksam för ett svar.

Jag fick följande svar:

Orsaken till att man inte får skänka bort livsmedel med passerad sista förbrukningsdag är att det finns påtagliga risker för att sådana livsmedel kan förorsaka matförgiftningar. Ett kriterium för märkning med sista förbrukningsdag är att det ska göras på livsmedel som inom en kort tidsperiod kan bli otjänliga. Det gäller t.ex. färsk fisk, färsk kyckling, inälvsmat och råkorvar. Om en butik vill skänka bort sådant måste det slltså ske innan sista förbrukningsdag har passerats. Livsmedel som är märkta med bäst före-dag får skänkas bort, men bara under förutsättning att de fortfarandel håller en god kvalitet.

Med vänlig hälsning

Anders Larsson

Upplysningen

Jag fick tyvärr inte svar på min fråga. Jag vet att många företag ängnar sig åt CSR (corporate social responsibility) och skulle vilja lösa matslöserifrågan. Däremot tycker jag inte det ställs tillräckligt med krav på affärerna och producenterna. Måste vi verkligen flyga in jordgubbar från Peru i December? Måste det säljas plastpåsar? Varför säljs överhuvudtaget jätteräkor? Varför flygs det in kyckling från Thailand när det finns närproducenter? Jag vet att efterfrågan styr men gemensamma beslut skulle också kunna tas mellan affärerna.

Livsmedelsbutiker vill framförallt sälja. Köttfärsmärkning i all ära men butiker i Sverige är inte lika illa som de i Storbritannien. T.ex. den största matvarukedjen Tesco som gjort det till sin policy att köpa upp så mycket land som möjligt och har under de senaste tio åren växt oerhört mycket. Deras taktik är att köpa upp stora mängder land precis utanför städer. Där lägger de sedan en stormarknad som är bäst åtkomlig med bil och som säljer allt. Sedan plockar de upp gathörn i staden där de håller närbutiker. Resultatet är att flertalet småstäder har totalt urarmats på lokala handlare. De kan inte konkurrera med priserna.

Att leva med Oprah Winfrey

Jag har en svag punkt och det är Oprah. Jag kan inte låta bli att gilla henne. Även fast hon är inkonsekvent. Det är inte så ofta jag ser hennes show men häromdagen slog jag på och programmet i fråga handlade om minskad konsumtion och hur slösaktiga människor är. Detta illusterades av ett antal familjer som var (EXTREMT) slösaktiga både med energi och pengar. Bland annat lagade de fyra olika middagar varje dag (kräsna barn) som sedan fick slängas ut de och hade fyra stora TV-apparater på samtidigt.

Oprah gav den som brukligt en utmaning att leva energisnålt i en vecka. De fick bara se på TV en timme om dagen och dricka filtrerat kranvatten (för alla dricker bara plastflaskevatten). I början var det ett jäkla klagande men efter några dagar hade de vant sig och öppnat ögonen för ett lite firare och konsumtionsfritt liv, de läste sagor för sina barn och alla var glada.

Skitbra att Oprah upplyser om grejer som borde vara självklara men som inte är det och hennes ord är lag i många amerikanska hem. Saken är den att nästa dag kommer hon rekommendera en speciell skönhetsbehandling, en grillvante och en bikini. Robyn Okrant i Chicago har ett bloggprojekt det här året och det är att leva ett år på Oprahs rekommendationer. Hittils har hon pungat ut tusentals dollar för produktier, gått igenom dieter och behandlingar. Hon har rensat ut sitt hem på Oprahs rekommendation och sedan fyllt det igen.

Kanske bäst att bara följa Oprahs goda råd och strunta i hennes shoppingtips.

Att ta från de rika och förgifta de fattiga

Det finns två sorts människor som tar mat ut soptunnor, de som inte har råd att köpa mat och de som motsätter sig det oerhörda slöseri i att slänga fullt ätbar mat.
Mataffären har vädrat luft om freeganismen och reagerat. Självklart är det dålig publicitet för dem dels att de slänger oerhörda mängder mat bara för att bäst före datumet (som alltid är överdrivet kort för att undvika stämningar osv.) är nära att gå ut. Dels att allmänheten får reda på att det finns gratis mat att hämta bakom affären.

De skulle kunna reagera på ett kreativt och till exempel sälja maten i en andra hands outlet (det här kanske låter konstigt men sådana varianter existerar, till exempel bagerikedjan Greggs i Storbritannien har "andradagsbutiker" där gårdagens bröd säljs billigare). De skulle kunna skänka maten till soppkök eller andra projekt för hemlösa. De skulle kunna anordna en återvinningsstation, alltså en stor kompostsamling. Som det är idag går maten till förbränning eller sopberget.

Så vad har hänt? Vissa affärskedjor har börjat sätta lås på soptunnorna och andra har hällt giftiga och frätande ämnen över maten i sopptunnorna för att på så sätt stoppa dessa oerhört jobbiga människor som i sin nöd tar tillvara på maten.

Greyhound love

Härligt att höra att USAs Greyhoundbussar börjar bli allt mer populära. Bussarna är så klart legendariska men då Swebuss används av var man har Greyhound blivit ett transportmedel för riktigt skumma människor. Om man inte har en bil är man skum och är man skum åker man med Greyhound.

I och med de stigande bensinpriserna har fler och fler tagit tillflykt till Greyhound vilket är fantastiskt. Inte bara för den uppenbart positiva inverkan det här har på miljön då man får bort lite fler bilar från vägarna. Det är också ett utmärkt sett att möta människor. På min enda USAresa för många år sedan träffade jag en filosofisk råätare.

Greyhoundmötet ledde till en råätarfestival i Malibu. Något som definitivt inte hänt under en bilresa.

Att resa eller turista

Det är svårt att vara pionjär nu för tiden. De vita fläckar som tidigare täckte delar av världen vi inte visste något om är nu befläckade och inhyser antagligen en McDonalds.
Vi har blivit vana vid att man kan resa till var som helst på jordens yta på 24 timmar, att man kan prata engelska var man än kommer och antagligen få svenskt kaffe på hotellet.

När Isabella Bird packade sin resväska var världen en outforskad, oförstörd fantastisk och skrämmande plats. Att resa tog tid och det var säkerligen extremt obekvämt att resa i full viktoriansk mundering.

Resande har blivit turism. Det har gått från upptäcktsfärd och unika möten till upptrampade spår och paketlösningar. Det stör mig alltid lite när folk säger att de ska resa och "göra Asien". Det låter ju onekligen fantastiskt att se världen och lära sig saker men för de allra flesta är dessa resor en guidad tur mellan fylleslag så som nyligen rapporterades i SVTs Korrespondenterna.

Hela turismbranchen är i ett slags Moment 22, det annonseras alltid orörda stränder och smultronställen brevid de redan upptrampade stigarna. Och hur man än gör går det inte att komma ifrån att du genom att sätta dig på ett plan bidrar till att förstöra de fantastiska platser du åkt för att se.

The Guardian publicerade nyligen en härligt bitter krönika om hur allt färre brittiska ungdomar åker på "gap year". Alltså ett ledigt år mellan universitetsstuderandet då många åker på fylleresor i Asien och Australien eller volontärarbetar i Afrika. Krönikören menade att dessa kids endast åker och vältrar sig i misär för att det ser bra ut på facebook.

Tidigare i år skrevs en annan krönika på The Guardian av en 19åring som var på väg ut på en "gap year" resa. Han beskrev hur han längtade efter de dyngslånga festerna men också reste för att uppleva kulturen. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Ungefär 500 oerhört bittra och underhållande åsikter om hur pastichartat och skitnödigt detta var. Ungdomar har inte längre lyxen att upptäcka något nytt. Människor kommer inte sluta resa men resandet måste förändrats och att resandet kanske tar längre tid då man inte kan flyga överallt kanske bara är av godo. Då börjar upptäckandet på nytt.