När man läser den med dagens glasögon framstår det här som ett tidigt kommunistiskt manifest. Ett samhälle där allt delas, ingen är rik och ingen är fattig, folket jobbar sex timmars arbetsdag och byter arbetsuppgifter. Vissa jobbar i staden och andra på landet med jordbruk, man byts av varannat år. Det finns många fantastiska och sunda idéer och hur vettigt och genomförbart vissa delar än verkar är det en uppenbar fantasivärld. Man vet inte riktigt hur satirisk More var, Utopia i ordets grekiska grund lyder οὐ, som betyder ingen, och τόπος, som betyder plats var alltså landet ingenstans.
Här är några plockade citat:
Guld och silver har inga andra naturliga ändamål än sådana vi lika bra kan vara utan, om det inte vore så att mänsklig dårskap värderar dem så högt därför att de är så sällsynta. Tvärtom, naturen har som en slösande mor placerat allt det bästa inom räckhåll för alla, luften, vattnet och jorden själv, men värdelösa och onyttiga ting har hon skaffat undan så lång som möjligt.
Medan andra folk ständigt ingår, bryter och förnyar fördrag med varandra, avstår utoperna helt från att sluta förbund med något folk. De resonerar som så att själva människonaturen är ett tillräckligt sammanhållande band. Om någon inte bryr sig om naturen, vad skulle då en skriftlig pakt tjäna till? Skulle en sådan människa visa respekt för några ord?
I Utopia där alla äger allt, där är ingen orolig för att han som privatperson skall sakna något, förutsatt att de offentliga förråden är välfyllda. Där förekommer ingen orättvis fördelning, där finns inga fattiga eller tiggare. Där är alla rika trots att ingen äger något. Vilken rikedom kan vara större än den att med inre glädje och frid leva fri från alla bekymmer? Att inte behöva vara rädd för att maten skall tryta, att inte plågas av hustruns pockande klagovisor, att inte behöva befara att barnen skall leva i umbäranden, att inte bekymra sig över hur man skall kunna skrapa ihop till dotterns hemgift, utan istället säkert veta att man själv och hela ens familj, ens hustru, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och deras barn och hela den långa rad av ättlingar som adelsmän förutsätter som något självklart kommer att ha mat och kläder och vara lyckliga.
4 kommentarer:
Om du vill läsa om den perioden dramatiserat kan du plocka upp Wolf Hall.
Tack Kal! Det vill jag absolut. Har du sett A man for all seasons?
Nope. Vad är det?
En film om honom inspelad på 60-talet om jag inte missminns. Ligger på min lista över filmer att se (tillsammans med Persona och Back to the future 2).
Skicka en kommentar