Vad den mötessaboterande vänstern skapade för Sverigedemokraterna – ökade sympatier och vänsterhat – håller nu extrema djurvänner på att åstadkomma för varghatarna. Bilden på en mördad vargjägare omgiven av djurvänner med terroristmasker och påkar passar som hand i handske till jägarorganisationernas propaganda att alla "vargkramare" är galningar.Vegetarianer lyckas inte få ett twittersvar från Pressbyrån men en mindre grupp individer lyckas få riksdagen att lagstifta om ett djurs utrotning utan hållbara argument.
Även Guillou har svårt att lokalisera vad exakt det är med vargen som gör dessa jägare så blodslystna men erbjuder denna förklaring:
Varghatets kärna är svår att lokalisera. År ut och år in har jag läst hatiska tirader i jägarpressen utan att riktigt förstå vad det handlar om. Att jägare skulle vara rädda för vargen, som de hävdar, tvivlar jag starkt på. Eller ens att de skulle vara rädda för att vargen skulle ta deras barn på väg till skolbussen (i Rumänien, med tjugo gånger så mycket varg som i Sverige, är det barn som vaktar fåren). Att vargen tar en och annan jakthund är förstås sant. Och en tragedi i varje enskilt fall. Men jakthundens liv är sunt, hårt och kort. Risken att bli skjuten av jaktkamrat är lika stor som att bli vargdödad. Vildsvinen dödar tio gånger så många jakthundar, trafiken kanske uppåt hundra gånger.
Det glödande hatet handlar om någonting annat än vargar. Det gäller Stockholmsdjävlarna, byråkratdjävlarna och andra storstadsbor. Vargen har blivit en ställföreträdande symbol för denna motsättning stad/landsbygd. Och det är detta som skrämt vettet ur centerpolitiker som Andreas Carlgren
