Livia Firths Oscarsklänning

Jag likt många andra har närt en speciell plats i mitt hjärta för Colin Firth ända sedan jag som tonåring såg honom i Stolthet och Fördom. Så klart är han inte bara en bra skådespelare utan även miljövän, han är delägare i butiken Eco Age tillsammans med sin fru Livia. Under hela prisgalasäsongen har Livia antagit ett vad av en vän att enbart använda miljövänliga galaklänningar. Hon talade i en intervju om projektet att hon var rädd att hon skulle behöva gå omkring i potatissäckar. Så var det ju så klart inte, hon har klätt sig glamoröst och modemässigt och grädden på moset var gårdags oscarsklänning. 


Klänningen är tillverkad av brittiska designern Gary Harvey. Klänningen är en upcyclad skapelse av 11 klänningar från eran runt filmen The King's Speech, alltså 20-30-talet. Inte bara är den väldigt vacker men den bär på en historia. 


Kudos till henne för det. Och så nämner vi inte miljöpåverkan av alla flygresor över Atlanten till och från prisceremonier. 


Läs även andra bloggares åsikter om mode, upcycling, återvinning, oscars, Colin Firth, Livia Firth

Naomi Klein om risktagande och kvinnor i miljörörelsen

Naomi Klein senaste projekt är att undersöka vad som egentligen hände med BPs oljeläcka, hela artikeln finns att läsa på The Nation. Jag kan även rekommendera hennes TEDföredrag. Hon tar upp frågan om vi när vi egentligen borde nödbromsa för att stoppa miljöförstöringen, istället trampar gasen i botten. Det blir riktigt intressant när hon talar om storytelling och den historia som makthavare har ingrott i huvudet och som därmed rättfärdigar det extrema risktagandet. Hon kommer också fram till att en av faktorerna är att makthavarna är män.

"Kvinnor har visat sig mer sällan ta hänsynslösa risker än män, eftersom kvinnor brukar inte lida av hybris på samma sätt, alltså visar det sig att få mindre beröm och mindre lön kan vara positivt, för samhället i alla fall."

Se föredraget här:

Plantbottle

Coca-cola Sverige har börjat införa plantbottle, en PET flaska med en blandning av oljebaserat material, återvunnen plast och ca 15 % växtbaserat material. Idag framställs det växtbaserade materialet av melass, en biprodukt från tillverkningen av socker och/eller sockerrör. För tillfället säljs deras vatten Bonaqua Silver i plantbottleflaskor som är 100% återvinningsbara. Flera produkter kommer gå över till plantbottle under 2011.

Sushin måste bli lokal



 Igår var jag i en arabisk livsmedelsaffär och såg bland annat annonser för halalköttbullar, kinesiska restauranger serverar ofta kött dränkt i milda såser, rätter som ofta inte har någonting med traditionell kinesisk mat att göra. Indiska restauranger i Sverige serverar ofta mat som egentligen har sitt ursprung i Storbritannien snarare än Indien. Matkulturen anpassar sig nästan alltid i någon grad till landet där den serveras, men inte sushin.

Idag har Camino, suhikocken Magnus Wallin, WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace skrivit en artikel för SVT debatt där de tar upp hur sushin hotar den biologiska mångfalden i haven.

Sushi är djupt sammankopplat med japansk kultur med alla sina nyanser. Men resten av världen är inte japaner. Istället för att servera samma "sushifiskar" överallt i världen borde branschen istället försöka hitta tillbaka till de principer som från början låg till grund för valen av arter i Japan, och sedan applicera samma principer på vårt egna geografiska område och biologiska förutsättningar. Sushi definieras egentligen av det söta, klibbiga riset. Och enligt japansk tradition bör den medföljande godbiten väljas utifrån de lokala förutsättningarna och säsong.  

Det är välkänt, inte minst genom The Cove hur Japan ser på våra hav. Här är ett utmärkt tillfälle att utöva konsumentkraft, påverka de sushiställen du handlar på att byta ut sin rödlistade eller farmade fisk till bättre alternativ.

Släng inte maten

Matslöseriet har diskuterats ganska länge men det verkar inte hända så mycket, kanske måste människor sakta ändra sina vanor. Konsumentverket Konsumentföreningen Stockholm har nu en kampanj som kallas Släng inte maten, den använder sig bland annat av små filmer där gammal mat får gå till psykolog Appelqvist och klaga på att ingen vill ha den.

Jag tycker det är konstigt att många inte har insett den finansiella aspekten - sparade pengar brukar ju annars vara en motivation för folk att ändra beteende. Enligt konsumentverket går var fjärde matkasse rakt ner i soporna (eller förhoppningsvis komposten). Man betalar och släpar hem mat som man sedan slänger. Det är också så att sex av tio uppger att de inte vet skillnaden mellan bäst före-dag och sista förbrukningsdag. Rädslan för att äta dålig mat och oförmågad av avgöra själv matens kvalité är något som folk behöver lära om.

Ekomode är oattraktivt

Bild från Righteous Fashion

Jag kommer ihåg H&Ms första kollektion med ekologisk bomull på 90-talet. Plaggen var sträva oformliga hippetält i urvattande färger med träknappar. Tyckte redan då att det var ett stort feltänk, bara för att man bryr sig om miljön så betyder det inte att man vill se ut som ett skogstroll.

Nu finns massor av alternativ på marknaden, det finns både ekologisk bomull och alternativa mer miljövänliga material samt återanvända material som blir nya plagg. DN har en artikel om hur köparna sviker ekomodet och baserar den kring H&M. Egentligen är det inte konstigt - priset styr. En betydande andel av folk kommer inte att köpa en liknande produkt för 500 kronor mer än vad den traditionella produkten kostar för att den är fairtrade eller av ett mer miljövänligt material. Dessutom är klädföretagen i en konstig sits, mode går ut på en ohållbar marknad, det är byggt runt att man hela tiden ska köpa nytt och att nya säsonger kommer mer eller mindre varje vecka. Om alla plötsligt började tänka miljövänligt och hållbart och köpte dyrare bättre kläder och hade dem i 10 år skulle de flesta företag gå under. 

Jacob Östberg, docent i företagsekonomi och verksam vid Stockholms universitets Centrum för modevetenskap, har forskat i konsumtionsteori.


– I undersökningar säger många att de absolut skulle köpa mer ekologiskt mode ”bara de hade mer information” för att kunna göra välgrundade köpbeslut. Men ingen empirisk forskning visar att det är lösningen. Köpsituationen är mycket mer komplex än så, säger han.

– I Västvärlden står många framför en fullsmockad garderob varje morgon och säger ”jag har ingenting att ha på mig”. Vi lever i ett system där företag, medier och konsumenter tillsammans skapar en känsla av att man måste konsumera för att hänga med. Det är ingen enskild som kan beskyllas för att skapa de här känslorna, allt hänger ihop, fortsätter han.

Till skillnad från när vi exempelvis väljer mellan ekologiskt odlade bananer och besprutade dito är klädkonsumtion starkt emotionellt laddad. Köpet handlar, för de flesta, inte om behov eller plagget i sig – utan vad tröjan känslomässigt representerar. Lust. Tillhörighet. Ungdom. Status.

Ta från de törstiga

Svante Axelsson, generalsekreterare i Naturskyddsföreningen pratar om Miljöbilar i DNs motordel. Bortsett från att de använder termen "miljöbil" som enbart är en oxymoron så är det han säger vettigt.

Differentiera fordonsskatten mer, inför en differentierad registreringskatt som de har i Frankrike där skatten på de törstiga bilarna finansierar bidrag till de riktigt snåla bilarna, höj skatten på dieseln så att den får samma beskattning som bensin och inför kilometerskatt för tunga lastbilarna så de betalar ett samhällsekonomiskt korrekt pris.

Vidare menar han att alla nya förmånsbilar måste vara miljöbilar och ju mer bränslefeffektiv bilen är desto mer förmån ska den få. Är nästa politiska fråga att avskaffa förmånsbilen?

Läs hela artikeln här.

Filters köttartikel

Jag väntade med spänning på det nya nummret av det excellenta magasinet Filter. Speciellt på artikeln "Den sista biffen", redaktören Mattias Göranssons story om kött. I artikeln reser han bland annat till San Francisco där det för tillfället pågår något av en köttrevolution, vegetarianer har blivit omvända och folk har börjat intressera sig för var köttet kommer ifrån vilket är otroligt bra. Han pratar även med Christel Cederberg from Swedish Institute for Food and Biotechnology som punkterar myten om att det går åt 100,000 liter vatten för att framställa ett kilo kött. Hon kommer istället fram till siffan 20,000 och påpekar att boskapsuppfödning på naturligt torra ställen tar anspråk på mycket vatten men att det bara är en bråkdel och att "hur som helst äts de flesta av dem av nordamerikaner som konsumerar stora mängder av nästan allt". Vattenåtgången tas även upp i dagens GP som rapporterar om toppmötet för att bestämma en standard för fotavtryck för vattenanvändning, Water Footprint, i Lausanne. GP-artikeln sätter siffran till 15,455 liter vatten för ett kilo nötkött. Det påpekas att Sverige är perfekt för boskapsuppfödsel, jordarna lämpar sig bättre för bete än för odling och vi har gott om vatten som faller från himlen.

Vidare intervjuas styckaren Håkan Fällman och bonden Jan Karlsson som båda kämpar för bättre förhållanden för djuren och ett förändrat beteende hos köttätare. Jag hålller med i nästan allting de säger. De anser att djur ska få gå ute och beta, ha ett lungt och normallångt liv innan de slaktas på gården snarare än att de transporteras långt till ett slakteri. Sedan säljs köttet lokalt och priset ska återspegla kostnaderna för det lilla och tidskrävande jordbruket. Det håller jag fullständigt med om. Den andra sidan i artikeln, de som inte äter kött får inte komma till tals och de beskrivs enbart under det kollektiva begreppet "veganerna". De tillskrivs åsikter i stil med att allt boskapshållande ska bort och att människorna borde äta djurens mat i stället.

Peter Nilsson skriver om samma ämne här. Jag tror att den grupp som brukar beskrivas som veganer som vill stoppa all köttkonsumption är extremt liten och inte alls talande för den större massan som väljer bort kött. Jag tror många tycker som mig att jordbruk är ett måste, boskap är bra för öppna landskap och att en värld full av vegetarianer är ett fullständigt omöjligt mål. Jag anser att människor gott kan fortsätta äta kött men att det ska vara ett medvetet val och att personen i fråga ska vara helt införstådd med vad det innebär att ta ett liv och ska helst kunna vara förmögen att göra det själv (det är inte jag, därför är jag vegetarian), hela djuret ska ätas (varför är hjärtat på en gris äckligt men inte rumpan?). Kött borde bara vara tillgängligt från lokala helst ekologiska gårdar som Jan Karlssons där djuren haft det bra och betat utomhus. Och det ska kosta. Kött ska inte vara en basvara utan en lyxvara. Det är inget fel på den lilla traditionella djurhållningen, det är bara fel på den industriella internationella köttmarknaden där djur och natur far illa.

Om det här dock är framtiden, att vi bara ska äta det "bra" köttet kommer det kräva att alla antingen äter väldigt små mängder kött eller att en stor andel är vegetarianer och veganer. En god köttproduktion där vi i Sverige bara äter kött från bra svenska gårdar innebär att människor inte längre kan slentrianäta och få sin skinkmacka på morgonen, kycklingsallad till lunch och fläskfilé till middag. Det funkar inte.

Den här idén att veganer vill "förbjuda" kött som även sipprar in lite i Filterartikeln verkar fullständigt ogrundad. Svenssons blogg förespråkar samma djurhållning i det lilla formatet men hävdar att vi måste äta mer kött hålla fler djur i framtiden. Med anledning av att vi kommer behöva mer gödsel då oljebristen gör att vi kommer behöva ersätta konstgödsel. Trots att gödselet för tillfället tar sig ut  i vattnet och orsaker epidemier och algblomning så ska vi alltså ha mer koskit. Även fast vi har enorma resurser att använda biologiskt material som kompost och alger som gödsel.

I Filterartikeln nuddas endast vid ämnet soja, det nämns knappt att de mängder soja som importeras går till att föda upp svenska djur och att enbart en bråkdel äts direkt av människor. Sanningen är att om den möjliga framtid som beskrivs i artikeln ska bli verklig skulle inte Göransson kunna hugga in i den ryggbiff som han gör i öppningsparagrafen. Åtminstone inte dagligen, huvuddelen av hans kost skulle behöva vara vegetarisk.

Ytterligare intressant läsning, Pelle Strindlunds debattartikel "Djuren är vår tids slavar".

Läs även andra bloggares åsikter om kött, Filter, vegetarianism, vegan, hållbart jordbruk, jordbruk, olja,

Tofuklänningen

Jag var i egenskap av musikskribent på P3 Guldgalan i lördags. Efter ett antal ombyten till olika 80-talsblåsor kommer programledaren Kitty Jutbring ut på scenen i något som ser ut som gulnade plastpåsar. Det visar sig vara ett direkt svar på Lady Gagas köttklänning som hon bar på MTV VMAs förra året. Efteråt fick hon mycket kritik och påtalade till och med själv att nästa gång kanske hon bär en tofuklänning istället:

“What’s everyone’s big problem with my meat dress? Haven’t they seen me wear leather? Next time, I’ll wear a tofu dress and the soy milk police will come after me.”

Kittys budskap var: "Lady, tofu är ett väldigt bra alternativ till kött". Det visade sig sedan att klänningen faktiskt var gjord av tofu. Kanske inte det mest hållbara materialet för ett klädesplagg. Sömmerskan Charlotte Svinevit fick uppdraget att tillverka klänningen och beskriver materialet som tunt och skört.

– Jag använder mig av tre kvadratmeter tofu-skin, som det heter. Dessa ark delar jag sedan upp och syr fast för hand på ett ganska tjockt snöre. Sedan ska klänningen förvaras fuktigt i ett kylskåp fram tills den ska användas, så att den inte torkar och smular sönder.


De snören som fästs fast på tofu-skinnet är sedan tänkta att användas för att knyta fast kreationen på kroppen som ska bära den. Charlotte poängterar än en gång att materialet är väldigt opålitligt, vilket väcker frågan:
Vad ska man tänka på när man väl bär klänningen?
– Att försöka vara så stilla som möjligt så att den inte går sönder. Å andra sidan har jag redan varnat Kitty om det så hon vet vad hon ger sig in på. Sedan ska man se till att ta en dusch efteråt eftersom tofu-skinnet luktar fiskmat.

Läs även andra bloggares åsikter om Kitty Jutbring, kött, Lady Gaga, musik, P3 Guld, tofu, vegetarianism

Kissa på maten

Innan det fanns petroleum använde jordbruket, hör och häpna, exkrementer från människor och djur för att gödsla åkrarna. Hultabygdens kretsloppsförening har tagit på vara på denna hållbara idé.

En uträkning visade att den näring som fördes bort från gården Hulta Norrgård när deras livsmedels såldes motsvarade avföringen från ungefär lika många människor som bor i byn. Ett tjugotal hushåll fick urinseparerande toaletter och med hjälp av slam och urin från trakten behövde man plötsligt inte längre köpa in någon gödsel utifrån.


Sverige har, ska sägas, arbetat för att det ska bli mer av detta. Men nu sätter EU stopp, skriver ATL. Från 2012 kommer inte längre Hulta Norrgård eller någon annan Kravodlare att få använda källsorterat urin som gödsel.

Orsaken? Det kan uppfattas som äckligt av konsumenterna, menar EU.

Från Effekt.

Ett antal bloggare har reagerat på detta och Cornucopia skriver ett intressant inlägg där han bland annat uppmanar allmänheten att gå ut och kissa på åkrar.

Ser fram emot att någon aktivist organiserar ngt jippo, typ Pisstock 2012 eller Pissathon 2012, sponsrat av ngn ekologisk ölbryggare. Hundratals människor kan i protest samlas vid någon EU-politikers odlingar, dricka öl och pissa på åkrarna. Helfestligt.

Jag återknyter genast till en idé från tidigare i veckan, Mattias Hagbergs bok Herredjuret (som jag fortfarande inte läst). Djuren är lika fjärran från oss som maten är. Mat ligger plastförpackad och ser så där kliniskt ren ut. Idén att den har gödslat med kiss eller bajs är så klart en helt oaptitlig tanke för människor. Det är lätt att glömma att allting inklusive oss själva ingår i ett kretslopp, du och allt du äter är beståndsdelar som gått igenom många människor, djur, jord och hav många gånger om. Vi står inte utanför eller över jordens kretslopp på något sätt. Vad kan vara en bra ögonöppnare för att få folk att släppa oljeberoendet och vanföreställningen att våra resurser är oändliga?