Vi har inte råd att vänta

Pricksäker reklamkampanj från WWF.
Det är bara någon månad kvar till toppmötet i Köpenhamn. Många länder har nu miljömål i stil med "minska koldioxidutsläppen med 20% till 2040". Men i alla policies finns ingen känsla av brådska. Göteborgs till exempel har klara miljömål samtidigt som de satsar skattemiljarder på nya vägförbindelser mitt i stan. Vågar man hoppas på några konkreta planer i Köpenhamn? Kanske att alla länder kommer överrens om att vi måste sluta leva i överflöd energislöseri NU, inte imorgon och inte 2040. I en perfekt värld hade US Chamber of Commerce gått ut i en presskonferens och sagt att de totalt bytt ställning och nu stödjer de klimatmål som eftersträvas och att de tänker sluta lobba emot "the Kerry-Boxer bill". Det är vad som hände häromdagen.

Det tog dock inte lång tid innan det stormade in en faktiskt representant från Chamber of Commerce och avslöjade det hela som en bluff. Han var väldigt enträgen med att bevisa sin riktiga identitet med ett visitkort. Personerna som höll presskonferensen var medlemmar av The Yes Men, en aktivist grupp som infiltrerar riktiga organisationer eller snarare poserar som riktiga organisationer. En annan rolig sak de gjort är att trycka upp en upplaga av New York Post fast med bara goda nyheter och sedan dela ut den på gatorna.
Fox News är lika professionella som vanligt och gick ut med storyn:

Test

Stäng av kranen när du borstar tänderna

Igår vad det Blog Action Day när många av alla miljoner existerande bloggar lade kollektiva krafter på att blogga om klimatet. Ett återkommande tips som man alltid hör och läser då folk vill dela med sig om vad man kan göra för miljön är "stäng av kranen när du borstar tänderna". Jag har aldrig förstått varför man inte skulle göra det. Vad är meningen med att låta vattnet rinna? Det här är kanske en av de avgörande frågorna där det antingen är jag som är normal och alla andra är konstiga eller tvärt om men jag gissar starkt på det förstnämnda.

Manhattan 1609

 Jag finner mig ofta nostalgisk för tider jag inte levt i och platser jag aldrig varit på. En sådan är New York. Vad jag inte hade givit för att få vara gäst i New York på 1880-talet när den industriella boomen utlöstes, kvinnor promenerade i Central Park i perfekta klänningar och hatt och hästdroskor var det givna transportmedlet. Eller 1920-talet, flapperns tid när F Scott Fitzgeral besökte salongerna. Aaaaahh. Hur som helst. Jag avviker i dagdrömmar. Wildlife Conservation Society har i ett massivt projekt återskapat en exakt 3D-karta över hur Manhattan såg ut år 1609. Genom att studera gamla kartor och bilder och se sammanhang i symbiosen mellan djur och växtliv har de skapat en karta. Manhattan som nu är en av världens mest befolkade platser, i stort ett landskap av stål och glas, skyskrapor och miljoner människor i rörelse, var en gång ett vilt naturområde. Några stammar av urinvånare använde halvön som odlingsmark. Det är fantastiskt att se hur det vi förknippar med en världsstad en gång var orörd. En av initiativtagarna Eric Sanderson beskriver i ett TEDtal hur hela projektet gick till och han har en fin slutsats där han hoppas att staden i framtiden kan vara ett hem för både människor och natur. Där staden som länge varit självförsörjande kan återgå till att använda staden som grogrund och låta mänsklig trafik få företräde framför bilköer. 

Konsumtionen äter framtiden

Optimistisk titel på ett inlägg eller hur, men det är titeln på en riktigt bra artikel i New Scientist. Det är mycket läsvärd. Ett citat som stod ut är:

All we're doing is what all other creatures have ever done to survive, expanding into whatever territory is available and using up whatever resources are available, just like a bacterial culture growing in a Petri dish till all the nutrients are used up. What happens then, of course, is that the bugs then die in a sea of their own waste.

Mycket talande, förutom att djur och naturvärlden ofta lever i symbios med varandra. Till exempel; djur gödslar jorden så att grödor kan växa som djuren sedan äter. Människan har ställt sig helt utanför naturen i någon sort högfärdig uppfattning om att vi är allsmäktiga och oförstörbara. I samma anda tror vi att världen är oförstörbar och använder den både som förråd och toalett.

No Impact Man & Huffington Post

År 2006 började skribenten Colin Beavan sitt projekt - att leva ett år med minsta möjliga påverkan på klimatet. Han blev No Impact Man. Han och hans familj (som aningsvis måste ha gett medtyckande) bor i New York och började cykla överallt, köpa närproducerat, skippa förpackningar och onödig konsumtion osv. Sedan dess har det blivit en mycket välbesökt blogg, en dokumentärfilm och en bok. Nu kommer No Impact Week i samarbete med Huffington Post där läsare uppmanas att prova en vecka med liten påverkan. Trots namnet handlar det inte om noll påverkan utan om minskad påverkan. Den 18 oktober inleds No Impact Week och det vore ju fantastisk om många deltar. Samtidigt samlas pengar in för att fortsätta sprida information om klimatkrisen och vad alla kan göra för att hjälpa till.