torsdagen den 9:e augusti 2012

Ätbar offentlig skönhet

Så här ser blomfaten som är den offentliga växtutsmyckningen i Göteborg ut för tillfället. När man tittar snabbt så ser det ut som en vanlig växtdisplay men när man tittar närmare så ser man att allting är ätbart. Här finns härliga bestånd av krasse, grönkål, majs, mangold med mera. Vilken fantastisk idé. Blomkrukor i all ära, men är inte det här en idé för framtiden? Stadsodling på mikronivå.

Festivaler tar ställning

Igår meddelade Way Out West att all mat på festivalområdet i helgen kommer vara vegetarisk. Vidare meddelade Malmöfestivalen idag att alla matstånd kommer att ha vegetariska alternativ.

Way Out West motiverar bland annat sitt beslut så här:
Om ni väljer att äta en bratwurst efter festivalen är helt upp till er. Men under festivalen i Slottsskogen finns inte det alternativet. Vi tvingar inte folk att sluta äta kött, men om vi kan påverka miljön om så endast för några dagar så gör vi det. Vi vill sudda bort myterna om att vegetarisk inte är gott och inte mättar, vi vill ifrågasätta normen om att kött är det normala och vegetariskt det onormala.
Malmöfestivalen har liknande tankar men går inte steget ut:
Way Out West tar plats på ett inhägnat område och då blir det lite lättare att ställa större krav. Här konkurrerar Malmöfestivalens stånd med det vanliga utbudet och då tror vi det här är en bra väg att gå, säger festivalens matansvariga Pella Ström till Nytt från Öresund.
Det här tycker ju så klart de redan invigda är fantastiskt men självklart är det inte utan protester. Låt t.ex. bli att läsa kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan om du inte känner för att bli arg.

Jag har fortfarande svårt att förstå den där råa ilskan och talet om diktaturfasoner som väcks i människor vid sådana här tillfällen. Jag hade förstått om policyn var att kanske bara servera kålpudding och inget annat. Då hade man kunnat klaga på brist på valmöjligheter. Dock är vegetarisk mat helt enkelt mat. Fast utan dött djur. Alla vinner.

söndagen den 29:e april 2012

Recension: Guds utvalda art – Hur planeten kan överleva oss


Mark Lynas bok Sex grader måste vara en av de böcker som gjort mest för att få upp folks ögon för vad som händer och kommer hända med planeten så länge vi fortsätter som vi gör. Han realistiska målande beskrivningar av planeten då medeltemperaturen har stigit men sex grader borde vara nog för att ge den mest skeptiska skeptiker mardrömmar. Tyvärr hände inte det. Nyligen fick vi bekräftat att tvågradersmålet redan är missat. Sedan Sex grader har dock Mark Lynas reviderat sina ståndpunkter och har i senare texter samt i den här boken gått tvärtemot sina tidigare övertygelser.

Inspirationen till boken kom under en konferens i Sverige där Johan Rockström presenterade begreppet planetariska gränser. Efter mycken uträkningar etablerades det att det finns nio sådana gränser, och Lynas idé var att skriva en bok där varje sådan gräns tillägnas ett kapitel. Det som attraherade honom med idén var att gränserna sätter upp markeringar som vi måste hålla oss inom men det innebär inte att vi fullständigt måste lägga om civilisationen, utan kapitalismen kan fortgå, bara innanför gränserna.

Det första kapitlet är överväldigande, det beskriver det makabra sätt på vilket människan har förändrat planeten i grunden, från vårt tidiga utrotande av megafaunan till dammbyggande och ökenspridning och försurning. Sedan följer ett väl genomarbetat genomgående av de planetariska gränserna, de som redan har passerats och de där vi ännu har chans att agera. Det som är uppseendeväckande är Lynas åsiktsomsvängning. Han har de senaste åren blivit en förespråkare av kärnkraft, genmodifiering och en kritiker mot ekologisk mat.

Han lägger fram väl utforskade argument för kärnkraften och genmodifieringen, dock ger han inte riktigt tillfredsställande svar på frågan hur man ska skydda sig när kärnkraften går fel (han tar upp Fukushima men mest i ett beklagande syfte att rädslan för olyckor fick många länder att strypa sin kärnkraft och använda kolkraft istället) eller hur slutförvaringen ska lösas. Genmodifieringen har gett oss mer tåliga plantor vilket betyder bättre effektivitet och därmed energisparande men de potentiella mer långtgående konsekvenserna sopas undan.

Den 9 mars skrev Johan Ehrenberg om hur han som liten gillade kärnkraft och allt vad den lovade av gratis energi men att det nu är underligt att förnybar energi har så lite stöd. ”...I Sverige stödjer regeringen diesel med 24 miljarder i skattesubvention. Ändå påstår några att förnybar energi inte är 'lönsam'.” Förnybar energi handlar bara om antal, att tusen vinsnurror inte löser några problem men att en miljon gör det. Hans konklusion är att kärnkraftsanhängare ofta är medelålders män och att de kanske drömde om atombilar när de var små och aldrig växte upp.

tisdagen den 20:e mars 2012

Miljöbloggforum och EKOFilmFestival

För de som befinner sig i Skåne eller kan tänka sig att befinna sig i Skåne står två spännande företeelser på schemat. Årets Miljöbloggforum hålls i Lund och anmälan sker här. Programmet är:
Själva samtalet som huvudsaken, tipsa varandra om medier och verktyg mm + ett anförande av vår värd Christer Ljungberg: Sov inte under revolutionen – om trender inom trafik och miljö
Nästa vecka kommer det att pågå en EKOFilmFestival i Malmö, från 27 mars till 1 april. Kolla in programmet här.

Vi visar flera Svergiepremiärer och flerfaldigt prisbelönade filmer, bl.a Oscarsnominerade IF A TREE FALLS- historien om Earth Liberation Front; filmen PLANEAT om kostens konsekvenser för människors och naturens hälsa, samt den högaktuelle THE ISLAND PRESIDENT! Dessutom får vi får Malmöbesök av forskaren och författaren Björn Forsberg som berättar om sin nya bok OMSTÄLLNING; av odlarna Disa och Tommy Nordgren som medverkar i kommande filmen RÄVARNA I RÅBY, samt guidade växtturer i kvarteret!

fredagen den 9:e mars 2012

Cykeln & Tåget eller David V. Skånetrafiken

För några veckor sedan gjorde jag och min andra hälft en gemytlig cykeltur till Lund, vi gick till Skissernas Museum och fikade efteråt. Vid det laget började det bli kallt och mörkt så vi gjorde som vi gjort många gånger förr och köpte en familjebiljett för tåget till Malmö och gick på med våra cyklar.


Några minuter senare blev vår biljett kontrollerad av en kontrollant som så fort vi sa att det var våra cyklar skrev ut straffavgifter, två x 800 kr. Vi skulle grundligt ha läst informationstavlan på stationen innan vi gick på. Eftersom vi inte gjort det skulle vi nu betala 1600 kr. Jag hade tidigare kollat upp att familjebiljetten gäller för två vuxna och upp till tre barn. Cyklar ska lösa barnbiljett. Cykel = barn. Jag hade ingen tanke på att min slutsats skulle vara fel, speciellt inte eftersom jag gjort likadant många gånger förut utan att bli stoppad.


Efteråt kollade jag upp informationen på stationen - där står att cyklar går som barnbiljett, inget annat. Informationen finns dock på webbsidan. Jag skrev ett utläggande mail med mina argument. Först och främst att informationen inte är tillgänglig men också det ologiska i systemet. Barnvagnar, stora bagage etc. behöver inte betala avgift. Vad gäller om jag har en cykelbarnstol istället för en barnvagn, är det en barnvagn eller en cykel? Om jag stoppar min cykel i en cykelväska är det ett bagage då?


Lite över en vecka senare fick jag ett svar som endast konstaterade att avgifterna hade blivit avskriva.
   
Förutom att jag ser mig själv som en glorifierad liten cyklande David som besegrat den väldiga kollektivtrafiks-Goliat så betyder det inget i det stora hela. Vänsterpartiet tog i höstas upp en motion för avgiftsfritt resande för personer med barnvagn och gratis medtagande av cykel i Regionfullmäktige. Motionen blev nedröstade av både Alliansen och förvånansvärt nog Miljöpartiet, med motiveringen att "det skulle innebära ett ökat resande med barnvagnar och cyklar" vilket också var hela meningen.


I en region som påstår sig vilja främja cyklande och faktiskt lägger ner en hel del pengar på förbättrad cykelinfrastruktur osv. borde det vara självklart att göra det så enkelt som möjligt att integrera transportsystem och främja cyklandet.  

söndagen den 4:e mars 2012

Fords oro

Bill Ford, Fordchef, är orolig. År 2050 beräknas det att det kommer rulla fyra miljarder bilar på världens vägar. Detta i kontrast till dagens ca. en miljard som redan orsakar stora mängder direkta miljöproblem, olyckor, förpestad stadsluft och stillastående köer.

Han håller i dagarna ett key-notetal på Mobile World Congress i Barcelona där han varnar för detta problem och söker samarbetspartner för att arbeta fram nya modeller.

Han höll även ett TEDtal förra året med samma tema.



Ford har jobbat inom Ford i över trettio år och han talar som en övertygad miljöaktivist. Samtidigt är han ledare över ett företag som fortsätter skicka ut bensinslukande bilar i världen. Han hade kunnat stoppa all bilproduktion såklart men om inte han tillverkar bilar så gör någon annan det. Hans lösning verkar dock vara att skapa smarta system, vilar som kommunicerar med varandra. Bilar som automatiskt bokar parkeringsplatser. Grönmålning eller ett genuint försök till förändring?

fredagen den 2:e mars 2012

Ecotopia

En småblåsig helg i februari var Permakultur i Skåne på besök på Ecotopia på Österlen, nära Tomelilla. Ursprungligen en gammal fin gård från 1800-talet som nu byggs upp som en verksamhet och mötesplats. Det är ett ambitiöst byggprojekt som inkluderar övernattningsstugor, en framtidsverkstad, en permakulturodling och mycket mer. Ägarna Karin och Roland har bott där sedan 2006 och har tillsammans arbetat fram idén för Ecotopia.
Det här är den första stugan som byggts, allt med naturliga och återvunna material och spännande tekniker som det här skiffret. 

Dörren är målad med kanel!
Karin beskriver med inlevelse.
Ett avancerat vattenreningssystem vars funktion jag inte helt förstod.
Tänk vad man kan göra med ett bildäck.
Jordkällare från 1800-talet som funkar bättre än alla kylskåp. Tydligen är knepet att lägga grönsakerna i gamla mjölkkannor med locket lite på sniskan, de håller sig hela året.
Nyinvigt solenergisystem.
Växthus med fikonträd. Fikon inkluderades även i vår extremt goda lunch.
Framtidsverkstaden som fortfarande är under konstruktion. Bland annat används hampa som isolering.
Fantastisk brödugn.

tisdagen den 28:e februari 2012

Den evigt krympande glaciären

I mitten av 1700-talet kom två engelsmän till Chamonix. De var ute efter att bestiga de vidunderliga bergen men avråddes av lokalbefolkningen som var övertygade om att bergen var hem för demoner. De trotsade varningarna och besteg den norra sidan av Mont Blanc och fann ett hav av is. Det var så de beskrev det och namngav glaciären, som är de franska alpernas största glaciär, Mer de Glace. Alltsedan dess har det varit ett populärt mål för både turister och forskare. 


På det sena 1800-talet då turismen kom igång ordentligt byggdes ett hotell i Montenvers på 1913 meters höjd. Gäster togs upp på berget med hjälp av mulor eller i sedanstolar vilket låter helt sinnessjukt men är sant. 


När det började talas om en järnväg protesterade lokalbefolkningen igen eftersom de inte ville bli av med sina bergsbestigarjobb. Dock öppnade järnvägen 1908 som i sig är ett mästerverk och ett under av mänsklig byggnadskonst. När tågresenärerna kom till stationen i Montenvers kunde de gå fram till utsiktsplatsen och stiga rätt ut på det frusna havet.

  Idag är det annorlunda. 1960 installerades en gondollift för att komma ner till den krympande glaciären. Sedan dess har ett trappsystem utvecklats där nya trappsteg konstant läggs till för att komma ner till glaciärnivån.  
Tågstationen och utsiktsplatsen syns knappt högst upp på berget. Slutstationen på gondolliften är den utstickande konstruktionen i mitten på berget. Sedan börjar de 400 trappstegen.
Här markeras var glaciärnivån var 1980 och när man tittar ner ser man hur mycket den har krympt under min levnadstid.
Öppningen till glaciärgrottan är den utstickande biten i mitten av bilden.
Isen smälter fortare än turistinformationen hinner uppdateras. I broschyrer och tavlor vid tågstationen står att det är 350 trappsteg från liften till glaciären. Det har fått strykas över och ersättas med ytterligare 50 trappsteg. Samtidigt som isen smälter så förflyttar den sig också framåt vilket innebär att de som gräver ut grottorna inuti isen ständigt har att göra. 

Att isarna smälter har mer än en orsak men det är hursomhelst intressant att se på ett så direkt sätt hur naturen reagerar. 

söndagen den 29:e januari 2012

Kollaps – Livet vid civilisationens slut

En recension av Kollaps – Livet vid civilisationens slut
av David Jonstad. Också publicerad på Econews.

På bokens omslag sitter ett bifallande citat från Anders Wijkman, ”Jag hoppas att många läser denna omskakande bok”. Det är sannerligen en bok som borde läsas av alla men hela dess tema talar för det motsatta. När jag talade mig varm om boken för en kompis som är helt införstådd i klimathotets realitet reagerade denna genast med avsmak och tyckte det lät hemskt deprimerande.

En civilisationskollaps kan ju inte, hur mycket man än anstränger sig, framstå attraktiv, speciellt inte för den stora massa som antingen direkt förnekar att den moderna civilisationen har någon som helst påverkan på vår jord eller de som enträget stoppar huvudet i sanden.

Att en kollaps förr eller senare inträffar är ofrånkomligt i en värld vars hela existens är uppbyggd av olja som vi vet kommer ta slut. När man väl har accepterat det är det bästa man kan göra att förbereda sig och Jonstad jämför det med att ge sig ut på fruset vatten. Har man kunskap, utrustning och sällskap är chansen stor att man lätt tar sig upp igen efter att ha fallit genom isen, ger man sig däremot ut själv i mörkret utan någon som helst förberedelse är risken större att man inte klarar sig.

Trots temat är Kollaps en i grunden positiv bok, den ser möjligheter där andra ser katastrof. Till att börja med kommer kollapsen inte att ske i en explosion à la katastroffilm utan långsamt så att man knappt märker det. Vad som betraktas som normalt förskjuts ständigt och människan är trots allt duktig på att anpassa sig. Jonstad undersöker på ett nyanserat och medryckande vis tidigare civilisationers kollaps som romarriket och mayaimperiet. Romarna visste lika lite som vi att de var på väg mot en kollaps, det skedde gradvis.

Jonstad pepprar boken med liknelser för att försöka visualisera tänkbara scenarion. Ett av de mest träffande handlar om en apfälla. Han reciterar John Michael Greers teori om den mest effektiva apfällan, en burk som är precis stor nog för en apa att få in sin hand. När apan greppar maten som ligger i botten är det omöjligt att få ut handen. När jägaren kommer behöver han bara lugnt gå fram och fånga apan för den vägrar släppa utan kämpar allt hårdare för ett omöjligt syfte. ”Apor, likt oss andra tenderar att vara så fokuserade på att uppnå ett omedelbart mål genom invanda metoder att de tappar kontakten med de mer överordnade prioriteringarna som gjorde mål och metoder meningsfulla från första början.”

När nu så många väljer att ignorera de annalkande hoten blir den självklara knäckfrågan, hur ska man få med alla på att arbeta mot ett gemensamt hållbart mål? Jonstad konstaterar att en planerad ekonomisk recession som skulle kunna hejda klimatförändringarna knappast är möjlig och att ett realistiskt sätt att förhålla oss till följderna är att se det inte som ett problem, utan som ett predikament – en besvärlig situation som vi får lära oss hantera.

Vi måste hantera den genom att återgå till att leva mer lokalt, lära oss att reparera saker, hantverk och allmänna händiga kunskaper, odla och preservera mat och framför allt ta hjälp av varandra. Jonstad berättar hur det ofta i katastrofer talas om hur våldet går över styr och allting plundras. Tvärtemot har vi bevis på hur människor ofta instinktivt hjälper varandra i kriser, som ransoneringen och volontärarbetet i Sverige under andra världskriget och New Orleans efter Katrina då plundring förekom men oftast för att skaffa mat åt folket i tältlägren.

Kollaps är en bok så många som möjligt borde läsa och i stället för depression kan den säkerligen uppmuntra till förändring.

torsdagen den 19:e januari 2012

Nyårslöfte #2 - Hej växter

Trots att jag varit vegetarian i cirka 14 år och inte saknar kött på något sätt så händer det ibland att jag fastnar i rutinen att byta ut köttet. Om man till exempel gör en potatisgratäng tänker jag genast på att komplementera den med en vegoburgare eller sojakorv. Det här tänkte jag nu ändra på och jag har beväpnat mig med  Hugh Fearnley-Whittingstalls bok Veg Every Day. Hugh har tidigare fört kampanjer för att få brittiska matjättar att hålla sig till standarder för human djurhållning och sluta köpa in rödlistad fisk. Han har dock alltid varit en stor köttätare och till och med skrivit en tegelstenskokbok helt enkelt kallad Meat. Nu har han dock gått över till en mer växtbaserad diet och ser, oavsett orsaken, faktiskt väldigt mycket hälsosammare ut. Så här säger han:
 Let me be clear: I have not become a vegetarian, nor do I think I ever will. So the dialogue I'm keen to begin with other meat-eaters is not about vegetarianism, it's about vegetables. I would love to persuade you to eat more vegetables. And thereby to eat less meat – and maybe a bit less fish too. Why? To summarise, we need to eat more vegetables and less flesh because vegetables are the foods that do us the most good and our planet the least harm. Do I need to spell out the arguments to support that assertion? Is there anyone who seriously doubts it to be true? Just ask yourself if you, or anyone you know, might be in danger of eating too many vegetables. Or if you think the world might be a better, cleaner, greener place with a few more factory chicken farms or intensive pig units.
I boken beskriver han hur det är en kokbok om grönsaker snarare än en vegetarisk kokbok, hur han skulle ha kunnat inkludera kött i utkanten av receptet men valde att inte göra det för att han tycker det är viktigt att vi släpper taget om köttet, att det måste finnas där för att det ska vara en "riktig" måltid och ändra på hur vi tänker på mat och hur man kan kombinera olika maträtter.

Trots att LCHF-dieten gör att folk proppar i sig mer djur än vanligt så vågar jag hoppas på grönsakernas framfart. I en artikeln i DN där det spås om vad som kommer hända 2012 står det så här:
Vi vaknar upp från köttkoman, slutar inte äta djur men förfinar vår konsumtion. Och samtidigt kommer den nya trenden: växtbaserat. Ingen vågar kalla det vegetariskt, men ”riktiga män äter sallad” konstaterar titeln på en kommande bok av Mai-Lis Hellénius. På Mattias Dahlgrens restaurang i Stockholm lanserar man i janu­ari en ”växtbaserad” meny. I England har matbutikskedjan Marks & Spencer nyligen släppt nya premiumprodukter med etiketten ”Lovely vegetables”, och världen runt fortsätter man under 2012 att arrangera köttfria måndagar.
Jag är helt med på att kalla det växtbaserad diet, tänkt om någon kunde komma på någon övertygande reklam som framställer växter som manliga och potensgivande. Växter om något är väl styrkegivande, tänk ett litet skott som kan bryta sig upp genom asfalt jämfört med en tvångsgödd kycklig som inte ens kan stå upp.


I min nya grönsaksinspirerade matlagning har jag just (otroligt nog inte förrän nu) hittat fram till pumpa. Ungsrostad pumpa kan sannerligen rekommenderas: