tisdag 31 mars 2009

Hur kan vi lösa mat- och energikrisen?

För några månader sedan bidrog jag med en essä till en tävling där de efterlyste en lösning på frågan "Faced with a food and energy crisis, how can society improve its well-being?". Det var intressant att fundera på och lika intressant att läsa andras funderingar. Idag redovisades vilka som vunnit tävlingen. Jag var inte en av dem tyvärr men fick en hel del kommentarer på min essä. Jag publicerar den här i helhet:

At this moment in time where the economy is in turmoil and global warming is impossible to ignore, there is opportunity for change. A crisis can bring people together and give birth to new ways of living and inventive solutions. People need to be encouraged and rewarded for making conscious choices. While slowing down and working less we could all benefit from the riches of a simpler life. Improvements could include rationing and community activities which would bring people together and generate produce locally for everyone’s benefit. Key to improve society’s well-being is a collective willing for change.

For most people, their world today is very different from what it was a year ago. Even though everyone has not been personally affected by the crisis in the economy, they will know someone who has lost their job, been unable to sell their house or has had to cancel their skiing holiday. Several countries have officially entered recession and this is devastating news for hundreds of thousands of people. In these dark times for the economy there are always spots of light and in a twisted turn this is great news for the environment.

Every day we hear reports of consumption slowing down along with lower amounts of waste and fewer holidays abroad. In a society that has got used to 24 hour shopping and multiple yearly vacations, the necessary changes in peoples spending may be painful for many. It has been internationally agreed that something needs to be done about CO2 emissions and whether it is done through government policy or individual or collective efforts doesn’t really matter.

Frugal living might be one of the key words for the future and this brings a whole lot of golden opportunities for society to improve its well-being. Somewhere along the line the true cost and value of things has been lost. Mass production of cheap products with a short life-expectancy has replaced hand made labours of love, built to last with the price tag to follow. The cost of for example oil fluctuates day to day and with time the prices WILL go up in relation to the reserves falling.

In Bertrand Russell’s essay In Praise of Idleness he argues for the positive aspects of leisure. If everyone worked shorter days, more people could be employed and everyone would have time for recreation and education. The industry is built on numbers and targets rather than the best interest of the people. Therefore if there is a downturn in business a part of the workers are made redundant whereas the rest are overworked.

“In this way, it is insured that the unavoidable leisure shall cause misery all round instead of being a universal source of happiness. Can anything more insane be imagined?”

This essay was written in 1932 but is more relevant than ever. Russell argues that the more sensible solution would be for everyone to work four hours a day instead of eight. Thus keeping everyone in employment and giving valuable leisure time to all.

As those hit by recession come to terms with living with less money there are also positive consequences. More people are staying in and with the food prices going up more people are going back to the kitchen, inviting friends and family, learning how to cook good, healthy food from scratch and dabble in the art of baking. Sales of processed ready meals have shown to be going down.

Perhaps more people will leave the car and go to work by public transport or bike. This would dramatically improve the air quality in our cities and also give physical exercise. It has been claimed that the British population was in a collective state of health during World War II, this was a combination of physical labour and excess eating being banished by food rations.

As a matter of fact rationing is and idea that is current again. Many scientists and environmental activist, among them Mark Lynas, has proposed CO2 rationing as a way to curb climate change.

This could be a very democratic way of slowly cutting down on emissions. Each nation would have an allotted amount of emission rights. These amounts would then be distributed equally among the citizens. This could be administered with simple swipe cards, working the same way as the cards we use for topping up our phones for example. A certain amount of “credit” would be added to these cards and they could then be used for all activities which require the use of fossil fuels.

The total amount of credit would decrease from year to year as a smooth way to cut down on emissions giving people time to adjust to a low carbon life style. This would also kick start the currently underdeveloped technology for renewal energy, making it really worthwhile to invest in. This way people can still go about their lives, for example if a person wants to fly from Europe to Australia, this is still possible but it might take up a big chunk of the credit meaning that the person have to drive his car a bit less.

These credits could be traded meaning that people who want to use more could easily buy credit of anyone willing to sell. People living a low carbon life style would then be able to sell their credit and make a bit of money. This way you would be aware of the true cost of pollution and people not using all their credit would get rewarded for it.
With people being more careful with money and perhaps discover a new found interest in food, people will cherish the act of cooking and become more interested in the origin of their food. This will be good news for local organic farmers but there are also interesting projects for community gardening. In all bigger cities there are spots of communal wasteland. There have been successful projects performed where people in the community use these bits of land for growing their own produce.

Food doesn’t come more local than that and it only cost in time, not in money. A lot of these cost saving exercises including car-pooling help bring people together and strengthening the spirit of the community. If we all decide that we want change and that the change can be good there are endless opportunities to make the future better and we will all feel so much better for it.

fredag 27 mars 2009

Rättigheter vs. Skyldigheter

Imorgon är det Earth Hour. Många privatpersoner och företag har tagit utmaningen att släcka ljuset under en timme. Självklart gör det ingen skillnad i elförbrukning men det sänder iallafall en signal att människor är villiga att göra någonting. Ifall det här är samma betydelselösa manifestation som till exempel Live Earth är mycket möjligt (jag förstod inte hur flygandet av artister runt världen skulle rädda miljön). Att det sänder en signal är viktigt, kanske saker börjar röra på sig, kan bildas mer och mer opinion. Tyvärr är nog steget långt från att släcka en lampa till att ta riktig aktion och använda sin köpkraft, eller rättare sagt sin oköpkraft för människor har mycket större makt än vad de tror. Om en stor samling människor gemensamt bestämmer sig för att sätta stopp för någonting eller förändra någonting så är det förvånansvärt lätt.

På Ring P1 idag uttalade sig en ringare om att han minsann betalar sin egen elräkning och att han banne mig får ha på så många lampor han vill och att man inte ska lyssna på dessa miljöfanatiker som vill göra livet tråkigt för alla.
Något liknande är budskapet Göran Larssons debattartikel idag. Han var tills nyligen ägare av en pälsaffär i Stockholm. Han har fått sin egendom förstörd och sin familj hotad. Det är inte okej. Men faktum kvarstår att han valt ett yrke där han på ett ohumant sätt bidrar till lidandet hos djur till förmån för människors fåfänga. Jag tror att det är samma körsnär som nyligen försvarade sitt yrke med argumentet att om människor vill lägga sina pengar på exklusiva varor som pälsar så är det deras rättighet.

Detta argument går igen och igen inom många områden där människor vill försvara eller hävda sin rätt till tvivelaktigt beteende. Det här leder mig tillbaka till en annan telefonör till Ring P1 idag. Han talade högst passionerat om Earth Hour och om att det talas om mänskliga rättigheter men aldrig om mänskliga skyldigheter. Vi har en skylldighet att försvara vår gemensamma framtid och det kommer att kräva uppoffringar.

Göran Larsson i sin artikel drog grundlösa paraleller mellan matbutiksattentaten och de glasbitar som häromdagen hittades i kyckling – ”Djurrättsaktivister! - det var min första tanke när jag hörde talas om glasbitarna”. Det finns ännu inga belägg för detta och om det är sant verkar det vara ett oerhört korkat sätt att få folk att sluta äta kött. Däremot har han en poäng när han påstår att köttindustrin kan skadas lika mycket som pälsindustrin. Det finns inga som helst vettiga argument för att äta kött annat än ”jag tycker det är gott” och den är svår att argumentera. På något visa verkar ”är din njutning värd någons smärtfyllda död?” inte ta skruv i debatten. För det är den uppenbarligen. Köttätande verkar av någon underlig anledning vara en mänsklig rättighet. Det är tabu.

Djurens rätt har också uppmärksammat Earth Hour och säger: ”Om varenda lampa i hela Sverige släcks under ett dygn sparas alltså 16400 ton koldioxid. Men om alla i Sverige istället skulle äta veganskt skulle minskningen bli mer än dubbelt så stor, 37000 ton koldioxid per dag. För den del som den enskilde medborgaren kan påverka är skillnaden än större.” Earth Hour är ett jippo, men ett viktigt sådant. Informationssprid ska inte alls underskattas. Om man däremot vill ta ett ordentligt steg i att minska sitt tärande på jordens resurser så är det enkelt: Sluta/skär ner på att äta kött.

Skräp = Konst

Du kanske någon gång har reflekterat över hur mycket skräp som ligger längs vägkanterna. Det gör Håkan Sjöström också, skillnaden är att han tar med sig det hem.

Håkan Sjöström är art director, grafisk formgivare och copwriter men också bilförare som förundrats över de mängder av skräp som ligger i dikena. ”Jag beslutade mig för att titta närmare på skiten. Med en rulle sopsäckar under armen har jag under en tid vandrat utefter stadens motorvägar och plockat bildelar som lossnat, saker som folk kastat ut genom fönstret, jag lovar - man hittar verkligen allt möjligt”.

Håkan har nu dokumenterat sina fynd i en bildserie som han kallar "Utsläpp". Målet har varit att hitta skönhet och grafiska former i sånt som i allmänhet betraktas som avfall och skräp. Efter stort gallringsarbete består nu bildserien "Utsläpp" av cirka 20 bilder.

Vad var det som fick dig att gå från tanken "titta vad mycket skräp" till handlingen att plocka upp skräpet och ta hem det?
Man kan nog säga att det finns många bottnar i det. Jag har alltid varit road av att göra "något av inget". Se möjligheter där andra kanske inte hittar dem. Jag jobbar till exempel gärna med små budgetar för då tvingas man att jobba med idéer och tankar snarare än stora produktioner.

Mina "utsläpp" är ett sätt att dra den till tanken sin spets. Sen är det nog också en reaktion på att mycket ska vara så finslipat nu för tiden, speciellt inom foto. Det retuscheras och fixas i photoshop så att äkthet och känsla tyvärr ofta försvinner. Man söker ofta perfektion, teknik och finish blir viktigare än innehållet. Det kan givetvis finnas ett värde i det, men känslan försvinner ofta med kloningsverktyget. Därför har jag varit väldigt noga med att vara oerhört "ärlig" med mina utsläpp. Skräpet har jag hanterat som om de vore brottsplatsbevis. Det är alltså fotograferade exakt som jag hittade dem. Så det egentliga jobbet har inte varit i själva fotograferandet utan i urvalet av saker, att vända och vrida på skräpet och hitta spänningen, formerna och helst någon sorts själ. I några fall har jag till och med lyckats väcka liv i sakerna...om jag får säga det själv.

Vad var det konstigaste/bästa du hittade?
Jag kan i all fall säga att de vanligaste "skräpen" är saker man dricker ur och då utan konkurrens lattemuggar i papp, dom ligger i drivor. Dom är ofta från McDonalds och har texten "Ekologiskt kaffe" skrivet på sig, något som får en att fundera. Sen kommer nog navkapslar, sådana där av plast som folk sätter på sina vinterhjul för att de ska vara tjusiga. Dom blir riktigt snygga när dom blivit överkörda några gånger. Jag har faktiskt funderat på att göra en serie bilder med bara överkörda plastnavkapslar.

Det som förvånat mig mest är hur mycket handskar det ligger utefter vägarna. Det här har förbryllat mig för man sitter ju inte i bilen och helt plötsligt får för sig att slänga ut handskarna genom fönstret. En vän till mig kom dock med en ganska bra teori. Folk lägger handskarna på taket och glömmer dom där när dom kör iväg.
Det konstigaste, eller i alla fall det mest skrämmande var nog kanylen jag hittade längs Nynäshamnsvägen. Man får hoppas att det var en passagerare som tog en sil och inte föraren.

Vad är ditt budskap?
Jag har nog inte något budskap, tror jag. Mera en vilja att visa att det vackra ofta finns i det enkla vi har omkring oss, att själen inte nödvändigtvis sitter i ytan, fult kan vara snyggt... Om man verkligen tittar. Sedan är det nog en personlig vendetta mot bostadsrättsestetiken som råder här i Stockholm. Den står mig upp i halsen. I det sammanhanget blir bilderna något som katten dragit in, och det är kul.

Var kan man se bilderna?
Jag jobbar på att hitta ett bra ställe att visa bilderna och har en del på gång. Tyvärr är man inte ensam om att ha bilder att visa, det är trångt på väggarna. Håller på att färdigställa ett virtuellt galleri men dom skulle göra sig bäst inramade på vägg... så en utställning ska det bli i alla fall.

Nu fick jag en idé! Man kanske skulle låna en obebodd och stylad bostadsrätt och ha en utställning där.

måndag 23 mars 2009

Låt näsan rinna

Det börjar bli dags. Så fort vårsolen strålar och små små knoppar utbrister i vårglädje brukar min näsa börja rycka för att snart börja rinna som om någon vridit en kran. Det brutala ironin i att någon som tycker om naturen så mycket är allergisk mot den, grymma öde. I vanliga fall brukar jag undvika läkemedel så långt det möjligen går men när det gäller pollenallergi brukar jag av nödens värn vara tvungen att trycka i min antihistamin.

De enorma mängder läkemedel vi använder rinner så småningom ut i vattnet och ställer till allsköns skada. Jag brukar ibland läsa om No Impact Mans försök att leva med så små fotavtryck som möjligt. Hans inlägg häromdagen handlade om just medicin och hur vi tillexempel vid hösnuva är tvingade att konsumera läkemedel tre månader om året som sätter spår både i miljön och i våra levrar. Han föreslog att en nässköljning skulle ha samma effekt som medicinering och rent bokstavligt rena kroppen. Om detta fungerar vore det fantastiskt. Jag kollade upp med Astma och Allergiförbundet om de hade några rekommendationer:

Carina.Haag@astmaoallergiforbundet.se skrev:


Jag är övertygad om att nässköljning är bra och att det kan underlätta. Men jag har svårt att tro att det kan ersätta antihistamin eftersom reaktionen sällan bara berör ett organ.
Ofta så berörs ögonen också. Du kan alltså få hösnuva även utav att få pollen i ögonen. Dina slemhinnor blir berörda och var symtomen hamnar kan vara olika.

Definitivt värt att testa.

måndag 16 mars 2009

Muggar i massor

I skrivande stund vet jag inte ursprunget av dessa muggar. Men snälla låt oss hoppas att det är återvunna muggar som har skapat de här fantastiska abstrakta konstverken. Tara Donovan ligger bakom. Hon jobbar enbart med vardagliga föremål.

onsdag 4 mars 2009

Gör om mig

Allt fler designers har börjat tänka på och leka med återvunna material. Det går förstås att skapa konst med sådant som annars skulle slängas och fylla ett hål i en sophög någonstans. Jag hittade Ciclus som består av en spansk designer. Ciclus gör fina saker av återvunna material, ofta sådant man inte ens tänker på som potentiella smycken, till exempel ringen på aluminiumburkar.

Väska gjord av återvunnet läder.

Halsband tillverkat av ringarna från drickburkar och fiskelina.

Armband från utklippta bitar filmnegativ.