Kollaps – Livet vid civilisationens slut

En recension av Kollaps – Livet vid civilisationens slut
av David Jonstad. Också publicerad på Econews.

På bokens omslag sitter ett bifallande citat från Anders Wijkman, ”Jag hoppas att många läser denna omskakande bok”. Det är sannerligen en bok som borde läsas av alla men hela dess tema talar för det motsatta. När jag talade mig varm om boken för en kompis som är helt införstådd i klimathotets realitet reagerade denna genast med avsmak och tyckte det lät hemskt deprimerande.

En civilisationskollaps kan ju inte, hur mycket man än anstränger sig, framstå attraktiv, speciellt inte för den stora massa som antingen direkt förnekar att den moderna civilisationen har någon som helst påverkan på vår jord eller de som enträget stoppar huvudet i sanden.

Att en kollaps förr eller senare inträffar är ofrånkomligt i en värld vars hela existens är uppbyggd av olja som vi vet kommer ta slut. När man väl har accepterat det är det bästa man kan göra att förbereda sig och Jonstad jämför det med att ge sig ut på fruset vatten. Har man kunskap, utrustning och sällskap är chansen stor att man lätt tar sig upp igen efter att ha fallit genom isen, ger man sig däremot ut själv i mörkret utan någon som helst förberedelse är risken större att man inte klarar sig.

Trots temat är Kollaps en i grunden positiv bok, den ser möjligheter där andra ser katastrof. Till att börja med kommer kollapsen inte att ske i en explosion à la katastroffilm utan långsamt så att man knappt märker det. Vad som betraktas som normalt förskjuts ständigt och människan är trots allt duktig på att anpassa sig. Jonstad undersöker på ett nyanserat och medryckande vis tidigare civilisationers kollaps som romarriket och mayaimperiet. Romarna visste lika lite som vi att de var på väg mot en kollaps, det skedde gradvis.

Jonstad pepprar boken med liknelser för att försöka visualisera tänkbara scenarion. Ett av de mest träffande handlar om en apfälla. Han reciterar John Michael Greers teori om den mest effektiva apfällan, en burk som är precis stor nog för en apa att få in sin hand. När apan greppar maten som ligger i botten är det omöjligt att få ut handen. När jägaren kommer behöver han bara lugnt gå fram och fånga apan för den vägrar släppa utan kämpar allt hårdare för ett omöjligt syfte. ”Apor, likt oss andra tenderar att vara så fokuserade på att uppnå ett omedelbart mål genom invanda metoder att de tappar kontakten med de mer överordnade prioriteringarna som gjorde mål och metoder meningsfulla från första början.”

När nu så många väljer att ignorera de annalkande hoten blir den självklara knäckfrågan, hur ska man få med alla på att arbeta mot ett gemensamt hållbart mål? Jonstad konstaterar att en planerad ekonomisk recession som skulle kunna hejda klimatförändringarna knappast är möjlig och att ett realistiskt sätt att förhålla oss till följderna är att se det inte som ett problem, utan som ett predikament – en besvärlig situation som vi får lära oss hantera.

Vi måste hantera den genom att återgå till att leva mer lokalt, lära oss att reparera saker, hantverk och allmänna händiga kunskaper, odla och preservera mat och framför allt ta hjälp av varandra. Jonstad berättar hur det ofta i katastrofer talas om hur våldet går över styr och allting plundras. Tvärtemot har vi bevis på hur människor ofta instinktivt hjälper varandra i kriser, som ransoneringen och volontärarbetet i Sverige under andra världskriget och New Orleans efter Katrina då plundring förekom men oftast för att skaffa mat åt folket i tältlägren.

Kollaps är en bok så många som möjligt borde läsa och i stället för depression kan den säkerligen uppmuntra till förändring.

Utförligt om tillväxt

För de som missade Vetenskapens Värld om tillväxt ligger programmet kvar till 30 juni. Det är ett långt reportage där bland andra Tim Jackson och Johan Rockström talar om tillväxtens dilemma. Det är mycket intressant både för de initierade och oinitierade. När får vi se en förändring?

Folk som jobbar för mycket med inget

Här är två intressanta artiklar:

En undersökning i USA, Tyskland och Singapore visar att tjänstemän i snitt använder 1,5–3,0 timmar av sin arbetstid varje dag för privata ärenden. Allt talar för att situationen är likadan i Sverige.


Roland Paulsen, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, har forskat om hur svenskarna använder sin arbetstid. I augusti kom hans bok Arbetssamhället ut, och bilden av den idogt arbetande svensken med lutheransk jobbmoral lär ritas om. Roland Paulsen har intervjuat ett fyrtiotal svenska tjänstemän om hur mycket de jobbar – eller rättare sagt hur lite.

– Han som hade rekordet var en banktjänsteman som var anställd på heltid men bara arbetade en kvart om dagen.

"Det meningslösa arbetet" från UNT.

Många skulle vilja gå ner i arbetstid. Men törs inte av rädsla för att karriären ska bli lidande. Samtidigt får vi allt svårare att koppla av på den begränsade fritid vi har. Det konstaterar sociologen Paul Fuehrer i en aktuell doktorsavhandling.
Fuehrer disputerade i höstas vid Stockholms universitet med avhandlingen ”Om tidens värde”.


Han tycker att begreppet välfärd inte bara ska spegla materiella värden, utan också inbegripa tiden som en tillgång. Han beklagar att inget politiskt parti längre på allvar verkar för en allmän arbetstidsförkortning. Luther sitter alltjämt stadigt på de flesta svenskars axlar, och en slutsats Paul Fuehrer drar är att förvärvsarbetet fortfarande tjänar som absolut måttstock för värdet av våra övriga aktiviteter.

"Svenskar drömmer om mer fritid" från DN.

Från slösa till spara

Det finns ett antal bloggar som handlar om att bli ekonomiskt oberoende, de är till största del skrivna av män runt trettioårsåldern som har högavlönade jobb och aktieportföljer. Några av dessa intervjuas i SVD om sitt sparande.

Markus som skriver Ut Ur Ekorrhjulet säger bland annat att han tidigare var en slösa men har blivit en spara.

– Jag har tänkt igenom mitt liv, och kollat alla utgifter. Vad måste jag ha, och vad kan jag avvara? Enbart små onödiga kostnader kan uppgå till 3 000 kronor i månaden.


Självklart är det myckna sparandet en uppoffring. Markus får exempelvis avstå Thailandsresan med sambon och nästan alla elektroniska prylar som han kan bli sugen på. Ibland kan han tänka att han missar något i livet. Men målet som hägrar ger lindring och inspiration.

Även miljön mår väldigt mycket bättre av insparade Thailandsresor och elektroniska prylar och tankesättet är logiskt även på det planet, investera i framtiden. Istället för att slösa nu så bygger vi upp en framtid. Såvida de här människorna inte i framtiden använder sina pengar för att köpa privatjet och SUV:ar.

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion, okonsumtion, pengar, rik, tillgångar, tillväxt

Den tickande bomben som är finansvärlden

Bilden fick jag av Ivan från Cykelidag apropå mitt senaste inlägg om ekonomi. När man läser om tillväxt hittar man ganska snabbt denna video, en föreläsning av Albert Bartlett om exponentiell tillväxt och om hur makthavare inte har förstått innebörden av tillväxt.

Även om man tar bort miljöaspekten på den ekonomiska tillväxten kommer man inte ifrån faktumet att det ekonomiska systemet är totalt ohållbart. Vi kan inte lösa den pågående krisen genom att shoppa mer eller ösa pengar över bilindustrin. Det behandlas i dokumentären "Överdos - den kommande finanskrisen" som man just nu kan se på TV4.

Hur man blir rik

Ordet rik ger mig fler associationer än en men det här inlägget handlar faktiskt om pengar. Nu ska jag bli lite personlig: Jag tjänar ganska lite pengar. Det är såklart ett relativt begrepp, men det ligger långt under medelinkomsten och många med skulder och stora utgifter skulle ha väldigt svårt att klara sig på min lön. Jag däremot är väldigt billig i drift vilket innebär att jag har en hög pengar att stoppa undan varje månad. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av finansmarknaden, bland annat för att jag tycker den är helt fel på så många plan (se tillväxtinlägg och allmänt vad pengar och girighet gör med folk) men nu har jag tröttnat på att ha ett standardkonto i en stor svensk bank där jag får 0% ränta och blir debiterad för kontoinnehav (och "personlig service") varje månad samtidigt som banken utdelar bonusar till sina redan högavlönade chefer trots att företagets vinster minskar.

Nu har jag beslutat mig för att sätta in pengar i Ekobanken, en bank som har hållit sig stabil under finanskrisen och som investerar pengar i rörelser som främjar miljön, kultur, rättvis handel med mera. Jag kan inte säga någon om hur bra det funkar för kunder än men bland andra Saltå Kvarn investerar där. Tydligen söker sig fler och fler till etiska banker i skuggen av finanskrisen och bonusbråken.

Kom att tänka på en undersökning jag läste om för några månader sedan, den visade att var tredje svensk har mindre än 10,000 kronor undansparat i buffert. Många ingenting alls. Jag vet många som lever så, som har oerhörda problem med att hålla koll på sin ekonomi, både unga människor men även äldre, som en äldre släkting till mig. Hon har gjort samma ekonomiska misstag om och om igen hela livet och aldrig lärt sig, hon spenderar i början av månaden och förlitar sig helt på sina barn för större utgifter och enkla saker som att ta sig från A till B då hon inte skulle ha råd att ta taxi. Hon är över 80 nu och jag börjar ge upp hoppet om att hennes vanor kan ändras. Det finns de som av skäl helt utanför deras kontroll har lämnats barskrapade men det finns även en stor grupp människor som helt enkelt inte kan hålla i pengar. Det finns en anledning till att butiker är så ivriga på att erbjuda produkter på avbetalning och att sms-låneföretag erbjuder lån med upp till 30% ränta. Det är för att folk spenderar utan att ha råd.

Det finns ett antal bloggar som ägnar sig åt beskrivningar av sitt eget sparande och tips på hur andra kan bli rika. Tänker närmast på Miljonär innan 30 som ett antal år stoppat in i stort sett alla sina pengar i investeringar i målet att bli just miljonär innan 30. Han har nu lyckats men det verkar som han han inte unnat sig någonting alls förutom en billig fika med vänner en gång i kvartalet. Han nämner på bloggen att pengarna innebär att han i nuläget kan klara sig ett bra tag om han skulle förlora jobbet och att han på sikt vill jobba ytterst lite men leva det goda livet med allt vad det innebär.

Ett sparande kan innebära en livlina, att man klarar sig i nödsituationer (utan att behöva gå till soc). I ett miljösammanhang kan det innebära att leva spartanskt, kunna jobba mindre och ägna sin tid åt det man vill. På ett sätt köper det en frihet. Det är en lättnad att veta att om jag förlorar jobbet har jag en tidsfrist, om min dator går sönder idag kan jag gå och köpa en ny direkt - kontant. Att känna den känslan kanske skulle kunna få fler att slappna av och strunta i många av de konsumtionsvaror och statushöjare de införskaffar idag. I dagens läge skulle dock samhället sluta fungera om alla över en natt slutade eller drog ner på konsumptionen och lade alla pengar på hög. Är det inte något att sträva efter dock? Att folk lever inom sina tillgångar istället för att låna och att de gör aktiva val gällande vad de verkligen behöver.

Hur man reser tillbaka i tiden

På 70-talet levde vi precis inom gränserna för våra tillgångar. Det kan man läsa i Stellan Tengroths bok Tillväxt till döds. I nuläget skulle vi i Sverige behöva tre planeter för att upprätthålla vår livsstil i längden. Men ska vi börja leva som på 70-talet igen?


Det tycker inte Theodor Paues och Fabian Wallen som skrivit boken Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet. Författarna som båda är födda 1974 ser tillbaka till tiden då de föddes och hur mycket bättre saker har blivit sedan dess inom olika kategorier som mat, kommunikation, resande, jämställdhet osv. De garderar sig redan i förordet genom att säga att de inte tar ställning till frågor som växthuseffekten och finanskrisen. Bland annat skriver de hur mycket bättre arbetsplatsen har blivit, många grovjobb som slet ut människor i förtid försvann då den tunga industrin avtog och bättre hälsoskyddsregler kom till. Svenska arbetare andas inte längre in giftiga gaser och koldamm men vi vet ingeting om hur läget ser ut för de arbetare i bland annat asien som tillverkar mycket av våra produkter nu för tiden.

Mycket av det som var standard på 70-talet (utedass, inga uteserveringar, inskränkthet) vill vi inte gå tillbaka till. Man vänjer sig så oerhört snabbt vid nya förändringar. Tänk hur livet har förändrats av mobiltelefonen. Det är ingen som måste stanna inne en hel dag för att vakta telefonen längre, om man tappar bort någon i ett folkvimmel är de ett knapptryck bort, har någon fastat i trafiken är det inget problem. Om man skulle ta bort mobiltelefonen över en natt skulle kanske många människors sociala liv falla sönder.

Om någon skulle ta min dator och internetuppkoppling skulle jag inte alls bli glad, på gränsen till hysterisk till och med kanske. Och jag hade inte klarat mig länge på 70-talet med min exotiska vegetariska diet med vansinnigt oinhemska matvaror som couscous och kokosmjölk. Dessutom, som musikälskare lever jag i en dröm nu när all världens musik finns billigt eller gratis tillgänglig vid mina fingertoppar. Men samtidigt kan jag sakna den pirrande, våldsamma känslan av spänning man fick av att vänta och sukta efter saker som den nya singeln med sitt favoritband. Hur otroligt upplivande det var i en annars så kulturlös tillvaro. Jag hade kasettband som jag spelade in från radion och irriterade mig på hur programledarna på P3 pratade över låtarna. För att spara batterierna i min freestyle brukade jag rulla tillbaka banden för hand.

Jag vill inte byta bort mitt itunesbibliotek mot en kass freestyle igen men jag undrar om dagens barn får uppleva den där riktiga längtan?

Många miljöintresserade får, speciellt i den pågående debatten om Förbifart Stockholm, stå ut med att kallas miljötalibaner. En alternativ idé till den gängse planen, hur orealistisk och ohållbar den än är möts med kritiken att miljövännerna är teknikfientliga.

Jag skulle inte kunna bli mer för ny teknik. Det är fantastiskt att produkter kan bli mer energisnåla, återvinnbara och mindre. Jag önskar att det kunde ges mer pengar åt ny teknik, teknik som kan ta tillvara på de naturliga energikällor vi har och göra vår nuvarande teknik ännu mer effektiv. Om man däremot tror att teknik ska lösa alla våra klimatproblem tror jag att man är en smula naiv. Även om vi lyckas hitta ett bilbränsle som inte är fossilt eller kräver massor av odlingsareal så kommer man inte ifrån att en stor del av en bils utsläpp uppkommer vid tillverkningen. Ny teknik och nedtrappning av konsumtion skulle vara en ultimat kombination.

Tillsammans med mobilen finns det många andra bekvämligheter vi vant oss vid. Att leva enklare och med mindre konsumption behöver inte betyda en tillbakagång. Det skulle vara en framgång, det skulle kunna vara ett sätt för folk att må bättre och bli mindre stressade. Att ständigt hänga med i trender och ha de senaste modellerna verkar oerhört jobbigt för att inte säga kostsamt. I boken Flyt! uppmanar författarna oss till och med att vänta några år med att skaffa barn för ju senare de föds desto bättre kommer de få det i framtiden. Jag hoppas verkligen att de har rätt men inte med samma utgångspunkt som de. Saker kan bara bli bättre.

Tillväxt till döds

"Tänk på en fiskare som är övertygad om att dagens effektiva fiske leder till överfiskning och stora svårigheter att i längden försörja sig. Det klokaste vore att både hans yrkesbröder och han själv drastiskt skär ner på fiskandet för att på sikt ha kvar ett bärkraftigt fiske. Men om vår fiskare beslutar sig för att låta båten ligga vid kaj och de andra fiskarna fortsätter som om ingenting hänt – vad leder det till? Han missar både dagens inkomst och sin framtida försörjning! Om å andra sidan, de andra fiskarna drar ner på fiskandet kan vår fiskare tänka: nu går jag ut. Den fisk som jag får upp tar inte kål på det framtida fisket."

Ett lysnade exempel på människans psyke illustrerat i Stellan Tengroths bok Tillväxt till döds. Det är också här den fundamentala frågan landar. Är vi villiga att göra det som behövs göras? Det är hoppingivande att fler och fler verkar inse att vi omöjligt kan fortsätta som vi gör och självmant väljer att växla ner konsumtionstakten och förhoppningsvis upplever ett rikare liv till följd men än så länge är det antalet försvinnande få. Det måste till lagstiftning.

Vi behöver också ändra vårt språkbruk som Tengroth påpekar i boken. Begreppet tillväxt är så hårt rotat att vi använder det utan att reflektera över vad det egentligen innebär. En tillbakagång är inte en naturlig skeelse där något som går upp måste komma ned utan det är ”negativ tillväxt” som genast måste åtgärdas med mer konsumtion. Boken är lättäst och välskriven där många tankeväckande frågor ställs och läsaren själv får fundera över svaren. Man kan önska att det fanns en fullständig manual för hur vi ska lösa frågan men det synes omöjligt om man inte vill införa diktatur och tvinga folk till förändring. Så länge vi lever i en demokrati kommer politikers främsta mål vara att klara sig igenom nästa fyraårsperiod, de längre perspektiven får vara sekundära, för ingen parti som vill sänka välfärden och minska vårt pengaflöde kommer få röster.

För övrigt lärde jag mig att det i filmer populära tillvägagångssättet för självmord - leda in avgaserna i en bil inte längre är vetenskapligt korrekt. Gaserna i dagens bilbränsle är inte direkt dödliga.

Läs Stellan Tengroths blogg.