Mark
Lynas bok Sex grader måste vara en av de böcker som gjort mest för
att få upp folks ögon för vad som händer och kommer hända med
planeten så länge vi fortsätter som vi gör. Han realistiska
målande beskrivningar av planeten då medeltemperaturen har stigit
men sex grader borde vara nog för att ge den mest skeptiska
skeptiker mardrömmar. Tyvärr hände inte det. Nyligen fick vi
bekräftat att tvågradersmålet redan är missat. Sedan Sex grader
har dock Mark Lynas reviderat sina ståndpunkter och har i senare
texter samt i den här boken gått tvärtemot sina tidigare
övertygelser.
Inspirationen
till boken kom under en konferens i Sverige där Johan Rockström
presenterade begreppet planetariska gränser. Efter mycken
uträkningar etablerades det att det finns nio sådana gränser, och
Lynas idé var att skriva en bok där varje sådan gräns tillägnas
ett kapitel. Det som attraherade honom med idén var att gränserna
sätter upp markeringar som vi måste hålla oss inom men det innebär
inte att vi fullständigt måste lägga om civilisationen, utan
kapitalismen kan fortgå, bara innanför gränserna.
Det
första kapitlet är överväldigande, det beskriver det makabra sätt
på vilket människan har förändrat planeten i grunden, från vårt
tidiga utrotande av megafaunan till dammbyggande och ökenspridning
och försurning. Sedan följer ett väl genomarbetat genomgående av
de planetariska gränserna, de som redan har passerats och de där vi
ännu har chans att agera. Det som är uppseendeväckande är Lynas
åsiktsomsvängning. Han har de senaste åren blivit en förespråkare
av kärnkraft, genmodifiering och en kritiker mot ekologisk mat.
Han
lägger fram väl utforskade argument för kärnkraften och
genmodifieringen, dock ger han inte riktigt tillfredsställande svar
på frågan hur man ska skydda sig när kärnkraften går fel (han
tar upp Fukushima men mest i ett beklagande syfte att rädslan för
olyckor fick många länder att strypa sin kärnkraft och använda
kolkraft istället) eller hur slutförvaringen ska lösas.
Genmodifieringen har gett oss mer tåliga plantor vilket betyder
bättre effektivitet och därmed energisparande men de potentiella
mer långtgående konsekvenserna sopas undan.
Den 9
mars skrev Johan Ehrenberg om hur han som liten
gillade kärnkraft och allt vad den lovade av gratis energi men att
det nu är underligt att förnybar energi har så lite stöd. ”...I
Sverige stödjer regeringen diesel med 24 miljarder i
skattesubvention. Ändå påstår några att förnybar energi inte är
'lönsam'.” Förnybar energi handlar bara om antal, att tusen
vinsnurror inte löser några problem men att en miljon gör det.
Hans konklusion är att kärnkraftsanhängare ofta är medelålders
män och att de kanske drömde om atombilar när de var små och
aldrig växte upp.
