Highway to Hell?

Efter en incident med Västtraffik häromkvällen (där ca. 40 poliser, väktare och kontrollanter belägrade en spårvagn och tog alla som inte hade giltlig biljett oavsett om de rimligen inte hade hunnit stämpla då hållplatsen innan är ca. 20 sekunder resväg bort) föranledde mig att kolla upp planka.nu

Jag har länge varit medveten om dem men aldrig känt mig manad att kolla upp dem då jag slarvigt nog antagit att de är anarkister mer än något annat. Jag uppsökte dem för att jag var något förvånad över grovheten av kontroller nuförtiden. Det verkade något utstuderat att sikta in sig på en ödslig hållplats i ett fattigt invandrartätt område, jag såg dels en tjej bli upptryckt mot en busskur och människor bli tillsagda att de inte får ta foton. Vilket i båda fallen är fel. Dessutom kan man fundera över effektiviteten i att använda flertalet poliser för de här övningarna. Tyvärr är inte fallet att vi är skonade från grov brottslighet och har ett överflöd av polisresurser.

Hur som helst fann jag att planka.nu har ett solitt politiskt manifest som innefattar miljöfrågor och nolltaxering av kollektivtraffik. Jag fann bland annat ett skrift de framställt som kommentar till Förbifart Stockholm, det föreslagna vägbygget som ska användas till att minska biltraffiken (ja, logiken är ju strålande), kallad Highway to Hell? Enligt dem skulle kollektivtrafiken som redan till hälften är subventionerad av skatter kunna nolltaxeras genom en liten höjning av landstingsskatten. Det skulle betyda att de fattigare som mest behöver den får den i stort sett gratis och att de som har mer betalar efter medel. Dessutom skulle de stora summor som idag läggs på biljettsystem och biljettkontroll kunna omstyras till gratis och tätare färdturer. Miljön sparas, speciellt i stadsmiljöer där dålig luft är ett konstant problem, likaså rörligheten och säkerheten som hotas av bilismen. Det här låter ju som en genomtänkt och genomförbar idé. Debatten existerar dock inte, istället har vi i alla storstäder miljardplaner på att bygga ut bilframfarten samtidigt som sverige i stort och kommuner på lokalnivå skrivit på miljömål för att sänka utsläpp. Jag kanske är en imbecill men jag ser inte hur det går ihop.

Jakten på paradiset

I SVTs En bok - en författare intervjuades Jennie Dielemans om sin bok Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin. Boken släpptes förra året och jag minns att jag har sett henne debattera i andra program, om jag inte minns fel i clinch med en representant för ett av de stora resebolagen. Annat än det har det inte hörts så mycket om den här boken, som handlar om den andra sidan av turismen, Apollohotell i Thailand byggda av barnarbete, sexturism, lokalbefolkning som motas bort från sina egna områden av turistpolis, miljöpåverkan osv.

Det här är ett av de områden där människor har de största skygglapparna på. Många är beredde att göra små skillnader som egentligen inte påverkar deras liv i någon större grad, som att byta till lågenergilapmpor eller köpa ekologisk mat men när man börjar tala om stora viktiga ämnen - där saker verkligen måste ändras om vi ska ha någon chans så tar det genast stopp. Folk är inte beredda att offra sina semestervanor för vår framtida överlevnad. En utlandssemester har blivit en mänsklig rättighet för västerlänningar. Det skulle inte förvåna mig om fler svenska barn kan peka ut fler thailändska regioner på en karta än de kan svenska landskap.

Dielemans säger dels att hon inte är naiv och tror att folk kommer sluta resa i någon större grad men också att hon är optimistisk och tror att saker går att ändra. Det tror jag med. Antagligen med politiska medel. I nuläget är flygbiljetter oändligt mycket billigare än tågbiljetter. Med ökade möjligheter att billigt ta sig ut i europa med tåg och dyrare långflygsresor tror jag att en del av befolkningen skulle tänka över sina semestrar.

Plastfältet

Det har också kallats en plastsoppa - en yta lika stor som Texas innehåller bortkastade plastförpackningar av olika form och storlekar som ligger i en oändlig cirkelresa i indiska oceanen. Det är välkänt nu men upptäcktes för circa 10 år sedan av en seglare. Det ställer till enorma problem för fågel- och fisklivet och läcker dessutom ut giftiga ämnen i vattnet. Arvtagaren David de Rothschild har byggt en båt av återvunnet plastmaterial som han kallar Plastiki, som en homage till Heyerdahls Kontiki. Han planerar att åka med sin båt till plastfältet och blogga, ta bilder och vattenprover från området. Resan är sponsrad av International Watch Company och Hewlett-Packard. Allt för att väcka mer uppmärksamhet antar jag. Däremot säger George Monbiot att det är lönlöst att kämpa emot den överdrivna plastanvändningen så länge folk fortsätter flyga som de gör.

Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr.

För ungefär tio år sedan började jag läsa Elin Vägners Väckarklocka. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag läste aldrig färdigt. Vilket misstag. För ett tag sedan blev jag dock påmind om den igen. Av Birger Schlaug på ett föredrag han höll om Elin.

Jag har nu sträckläst den och är förbluffad och förstummad av hur denna klarsinniga välformulerade bok som är så väldigt aktuell idag kan ha skrivits för 68 år sedan. Och att ingen vaknade. Hur frustrerad måste hon inte ha varit då hennes uppriktiga varning blev bortskuffad och förlöjligad delvis på grund av hennes kön.

Det finns så mycket högaktuellt sprängstoff i den här boken men en sak som stack ut för mig är det här stycket:

Hemmens allt större hjälplöshet inför den situation staten råkar befinna sig i återspeglar den enskilda statens hjälplöshet i förhållande till världssituationen.

Jag var även förvånad över hur hon beskriver samhället som totalt industrialiserat och inlemmat i kapitalismen. Hur Sverige var på brinken av att förlora all gammal vetskap om jordbruk, hushållning och hantverk. När jag tänker på 1941 tänker jag att människor fortfarande i viss mån levde med naturen på det sättet att de brukade den på bästa sätt och inte levde i överflöd och slit-och-släng. Elin Wägner beskrev ett samhälle där kvinnlig visdom har blivit ersatt av automatiserad produktion och vinstdrivande storföretag och det här är innan massbilismen, plastens introduktion, fabriksuppfödning av djur och storjordbruk.

Vad skulle hon ha sagt om hon sett oss idag?

Jag har dessutom fått reda på att en av mina favoritdikter Karin Boyes "I Rörelse" var skriven som en hyllning till Wägner och hennes världsbild i Väckarklocka. Helt plötsligt får den ännu en mening.

Att medverka, inte motverka

Det är lätt att känna sig modlös när man tänker på de enorma problem som mänskligheten står inför och hur maktlös den lilla människan är gentemot regeringar och ansiktslösa auktoriteter. En person som bestämde sig för att ta aktion är Rebecca Hosking from Devon i England. Ni kanske minns att hon för ett par år sedan fick en hel stad att ge upp plastpåsar, fick uppmärksamhet världen över och prisades till höger och vänster. Uppståendelsen fick även regeringen att lyssna och ta upp frågan om de överdrivna mängder plastpåsar vi använder och som hamnar i vatten och marker och i djurmagar. På tal om plast i haven finns ett mycket bra föredrag om detta på TED.

Rebecca var en naturfilmare och bakgrunden till den plastpåslösa staden Modbury är en resa hon gjorde till Hawaii, hon var där för att filma delfiner men möttes istället av diverse döda eller döende djur med magarna fulla av plastbitar. Nu har hon lämnat filmandet och rest tillbaka till Devon för att ta över familjens gård. Hennes pappa och farbror har drivit gården hela sina liv och upplyst henne om att det är väldigt mycket jobb för nästan inga pengar. Rebecca är dock inställd på att ta över gården men är med tanke på jordbrukets stora beroende på olja är hon orolig över framtiden och besluten på att förändra gården och anpassa den för hållbart jordbruk. Hennes resa kan ses i programmet A Farm For The Future och är otroligt intressant. Några av de mest tänkvärda ideerna i programmet är de från en liknande gård i Shropshire där en bonde hade problem med att jorden inte innehöll något liv. Han gick in i den närliggande skogen och såg att den var sprängfylld av liv och att marken bestod av flera lager av växtlighet. Kontenten är: plöj inte. Det låter helt galet men samtidigt vettigt. Deras argument är att ploga jorden är som att slita av en människas skinn.

Att växa grödor i jorden är något naturligt men dagens jordbruk har blivit en storindustri. De största och mest energikrävande momenten i jordbruket är att hålla jorden i ordning och att motverka den naturliga växtligheten, alltså att träd och andra grödor tar sig in på de öppna fälten. Och att bespruta för att ta död på ohyra och oönskade grödor. Jordbruket handlar alltså mycket om att motarbeta naturen. När vi istället borde arbeta med den. Naturen är otroligt smart och extremt balanserad. Om man låter den vara bildar den egna perfekta ekosystem där djur och grödor lever av varandra, växterna ger djuren mat och djuren ger växterna näring.

Flera bönder intervjuas som driver småskaliga jordbruk där naturen får ta över och sköta sig själv samtidigt som den kan föda en stor familj. Självklart kan inte alla människor gro sin egen mat men det här är absolut det hållet vi behöver gå emot. Småskaliga jordbruk, odling i städer, modernisera gamla metoder och gör jordbruket hållbart. Det finns så väldigt mycket att säga om detta men det sägs bäst i filmen.