För ungefär tio år sedan började jag läsa Elin Vägners Väckarklocka. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag läste aldrig färdigt. Vilket misstag. För ett tag sedan blev jag dock påmind om den igen. Av Birger Schlaug på ett föredrag han höll om Elin.Jag har nu sträckläst den och är förbluffad och förstummad av hur denna klarsinniga välformulerade bok som är så väldigt aktuell idag kan ha skrivits för 68 år sedan. Och att ingen vaknade. Hur frustrerad måste hon inte ha varit då hennes uppriktiga varning blev bortskuffad och förlöjligad delvis på grund av hennes kön.
Det finns så mycket högaktuellt sprängstoff i den här boken men en sak som stack ut för mig är det här stycket:
Hemmens allt större hjälplöshet inför den situation staten råkar befinna sig i återspeglar den enskilda statens hjälplöshet i förhållande till världssituationen.Jag var även förvånad över hur hon beskriver samhället som totalt industrialiserat och inlemmat i kapitalismen. Hur Sverige var på brinken av att förlora all gammal vetskap om jordbruk, hushållning och hantverk. När jag tänker på 1941 tänker jag att människor fortfarande i viss mån levde med naturen på det sättet att de brukade den på bästa sätt och inte levde i överflöd och slit-och-släng. Elin Wägner beskrev ett samhälle där kvinnlig visdom har blivit ersatt av automatiserad produktion och vinstdrivande storföretag och det här är innan massbilismen, plastens introduktion, fabriksuppfödning av djur och storjordbruk.
Vad skulle hon ha sagt om hon sett oss idag?
Jag har dessutom fått reda på att en av mina favoritdikter Karin Boyes "I Rörelse" var skriven som en hyllning till Wägner och hennes världsbild i Väckarklocka. Helt plötsligt får den ännu en mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar