Även fast jag älskar Internet och all teknik det medför så är jag en bakåtsträvande stenåldersmänniska när det gäller de senaste teknikprylarna. Jag vet inte om jag hade varit mer intresserad om jag inte varit miljömedveten men jag ser inte poängen med att ha den senaste telefonen. Det är en telefon, man ringer telefonsamtal med den.
Lisa Hyman refererar till en artikel i The Atlantic om att ha en dödslängtan för sina prylar. Att man blir glad om ens telefon råkar gå sönder eftersom man då har en anledning att skaffa den nyaste modellen. Hon kontrar det med att hon gillar att få ut mer liv ur sina prylar än vad som var menat för faktum är att de flesta moderna prylar inte är byggda för att hålla, uppgraderas eller repareras. Om en liten komponent går sönder så får du slänga hela skiten och skaffa en ny. När började folk bli glada för att deras ägodelar går sönder istället för att bli upprörda? Vad hände med produkter som tillverkades för att hålla?
Det här är min telefon:
Den är från cirka 2004 och jag är den andra ägaren. Förutom att batteriet inte räcker lika länge längre (men tillräckligt länge) så funkar den utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar