Jag har just börjat läsa Jane Jacobs The Death and Life of Great American Cities, om modern stadsplanering vilken fortfarande känns otroligt aktuell och spännande trots att den publicerades 1961. Hon har en enkel fyrapunktslista på hur städer behöver vara för att fungera bra:
- Mixed uses.
- Short blocks.
- Buildings of various ages & states of repair.
- Density.
Tänk om svenska stadsplanerare i början av 60-talet hade läst hennes bok och lyssnat. Hon är bland annat känd för att ha medverkat till att stoppa flera vägbyggen, bland andra Lower Manhattan Expressway i New York som hade krävt demolition av flera historiska byggnader och kvarter och förflyttandet av 802 företag och 1,972 familjer.
På flera håll hör man om städer som insett att stora överfartsleder är destruktiva, San Francisco till exempel. Nu senast skriver The Grist om Cheonggyecheon Restoration Project i Seoul. Det var från början en flod som var hjärtat av staden men på 50-talet var den så förgiftad att man fann det bäst att bygga över den med en motorväg. År 2001 kom den briljanta idén att riva motorvägen. Det blev inget trafikkaos utan trafiken anpassade sig direkt, och floden blev återigen en samlingspunkt för stadens invånare.
Jane Jacobs och många andra fattade för över 50 år sedan. Svenska trafikplanerare har ännu inte fattat. Hittade föresten när jag researchade, en miljöutredning för Marieholmsförbindelsen där det står att inga närliggande byggnader kommer att skadas eller utsättas för buller. Jag har en vän som bor nära i Bagaregården och hon och flera av hennes grannar har fått stora sprickor i väggarna.
