av David Jonstad. Också publicerad på Econews.
På bokens omslag sitter ett bifallande citat från Anders Wijkman, ”Jag hoppas att många läser denna omskakande bok”. Det är sannerligen en bok som borde läsas av alla men hela dess tema talar för det motsatta. När jag talade mig varm om boken för en kompis som är helt införstådd i klimathotets realitet reagerade denna genast med avsmak och tyckte det lät hemskt deprimerande.
En civilisationskollaps kan ju inte, hur mycket man än anstränger sig, framstå attraktiv, speciellt inte för den stora massa som antingen direkt förnekar att den moderna civilisationen har någon som helst påverkan på vår jord eller de som enträget stoppar huvudet i sanden.
Att en kollaps förr eller senare inträffar är ofrånkomligt i en värld vars hela existens är uppbyggd av olja som vi vet kommer ta slut. När man väl har accepterat det är det bästa man kan göra att förbereda sig och Jonstad jämför det med att ge sig ut på fruset vatten. Har man kunskap, utrustning och sällskap är chansen stor att man lätt tar sig upp igen efter att ha fallit genom isen, ger man sig däremot ut själv i mörkret utan någon som helst förberedelse är risken större att man inte klarar sig.
Trots temat är Kollaps en i grunden positiv bok, den ser möjligheter där andra ser katastrof. Till att börja med kommer kollapsen inte att ske i en explosion à la katastroffilm utan långsamt så att man knappt märker det. Vad som betraktas som normalt förskjuts ständigt och människan är trots allt duktig på att anpassa sig. Jonstad undersöker på ett nyanserat och medryckande vis tidigare civilisationers kollaps som romarriket och mayaimperiet. Romarna visste lika lite som vi att de var på väg mot en kollaps, det skedde gradvis.
Jonstad pepprar boken med liknelser för att försöka visualisera tänkbara scenarion. Ett av de mest träffande handlar om en apfälla. Han reciterar John Michael Greers teori om den mest effektiva apfällan, en burk som är precis stor nog för en apa att få in sin hand. När apan greppar maten som ligger i botten är det omöjligt att få ut handen. När jägaren kommer behöver han bara lugnt gå fram och fånga apan för den vägrar släppa utan kämpar allt hårdare för ett omöjligt syfte. ”Apor, likt oss andra tenderar att vara så fokuserade på att uppnå ett omedelbart mål genom invanda metoder att de tappar kontakten med de mer överordnade prioriteringarna som gjorde mål och metoder meningsfulla från första början.”
När nu så många väljer att ignorera de annalkande hoten blir den självklara knäckfrågan, hur ska man få med alla på att arbeta mot ett gemensamt hållbart mål? Jonstad konstaterar att en planerad ekonomisk recession som skulle kunna hejda klimatförändringarna knappast är möjlig och att ett realistiskt sätt att förhålla oss till följderna är att se det inte som ett problem, utan som ett predikament – en besvärlig situation som vi får lära oss hantera.
Vi måste hantera den genom att återgå till att leva mer lokalt, lära oss att reparera saker, hantverk och allmänna händiga kunskaper, odla och preservera mat och framför allt ta hjälp av varandra. Jonstad berättar hur det ofta i katastrofer talas om hur våldet går över styr och allting plundras. Tvärtemot har vi bevis på hur människor ofta instinktivt hjälper varandra i kriser, som ransoneringen och volontärarbetet i Sverige under andra världskriget och New Orleans efter Katrina då plundring förekom men oftast för att skaffa mat åt folket i tältlägren.
Kollaps är en bok så många som möjligt borde läsa och i stället för depression kan den säkerligen uppmuntra till förändring.
