Att få folk att vilja leva enklare

De allra flesta vill bli lyckligare. Pengar är inte nödvändigtvis lycka, iallafall inte enligt New Economic Foundations lyckoindex. Så vad är det egentligen? Vissa tror att en mer hållbar livsstil skulle göra folk lyckligare, tagga ner, jobba mindre, tillbringa mer tid med vänner och familj, släppa konsumptionshetsen.

En ny studie från UNEP tillsammans med The Task Force on Sustainable Lifestyles som är ett initiativ från svenska regeringen visar att folk är misstänksamma. Information om hållbarhet brukar komma från regeringar eller miljöaktivister och möter därför skepsis eftersom de kan framstå som auktoritiva och bestraffande.

Rapporten säger att: 'people will only change their lifestyles in exchange for a better one' alltså kvarstår dilemmat att få livsstilen att verka eftersträvansvärd. Och hur gör man egentligen det när det innebär att folk kommer få det "sämre ekonomiskt ställt"?

Jag har precis börjat läsa boken Nudge där huvudtesen är att alla val är styrda, ett val presenteras aldrig på ett neutralt sätt. Det handlar om psykologi, till exempel att placera färsk frukt på det mest framträdande stället i butiken är en "nudge", att förbjuda all skräpmat är ett kraftigt ställningstagande. Hur får man hållbarhet att bli sexigt?

Självklart finns det individuellt ansvar för vår gemensamma planet men makthavare måste göra det svårare att förstöra miljön och miljövänliga val måste belönas. Att distribuera videor som denna med lätt "lilla du"-ton samtidigt som man inte tar några riktiga steg mot att komma bort från vårt oljeberoende är kanske inte rätt väg att gå.


Läs även andra bloggares åsikter om hållbarhet, NEF, New Economic Foundation, Nudge, sustainable

Dennis Meadows

Har nyligen läst The New Economics och kan inte göra annat än att rekommendera den. Författarna tillhör tankesmedjan New Economics Foundation som bland annat står bakom "happy planet index" där man istället för att mäta BNP som egentligen inte säger någonting om livskvalitén i ett land mäter andra idikatorer och fann att det mest välmående landet i världen är Vanuatu där folket inte är överdrivet rika men de allra flesta har det bra, alla tar hand om varandra och delar med sig och jobbar inte för mycket och har det allmänt soft.

Boken säger väldigt mycket visa saker men lyckas inte riktigt att ge konkreta förslag på HUR man egentligen ska gå från den överkonsumerande destruktiva värld vi lever i nu till en värld där alla kommer nöja sig med att leva på lite och jobba halvtid för att ha tid med konstprojekt. De berättar dock mycket intressant om det absurda tillväxttänk som numera är norm så till den grad att återgångar i ekonomin av ekonomerna kallas negativ tillväxt eftersom de inte kan fölika sig med ordet återgång. Ett namn som citeras flitigt är Dennis Meadows, han, tillsammans med tre andra, skrev redan 1972 boken The Limits to Growth där modeller användes för att förutse hur världen skulle se ut i framtiden om vi fortsatte på den bana med gränslösa ekonomiska tillväxt som på 1970-talet redan var starkt befäst. De uppföljningar av boken som gjorts på 2000 visar att deras förutsägelser i stort var skrämmande korrekta.