Det som göms i snö...

Den 23 december inleddes en omfattande snödumpning mitt i den känsliga naturmiljön vid Tallriken i Pildammsparken. Hundratals lastbilslass snö tippades. Ursprungsordern var att bara deponera snö från osaltade villagator. Men enligt uppgifter till Sydsvenskan dumpades även kraftigt nedsmutsad och saltad snö från närbelägna innerstadsgator på Tallriken.

Sydsvenskan 27 mars.

Flera gånger i vintras såg jag att parkeringsplatser, speciellt på ganska obesökta ställen lite i stadens yttre områden, plogades hysteriskt snabbt så fort det kom lite snö. Cykelbanor däremot fick vänta väldigt länge på snöröjning. Om jag hade varit en kommuntjänsteman och fått problemet stora mängder snö dumpat på mitt bord hade jag genast tänkt - parkeringsplats. Det är ju idealiskt, en stor asfalterad yta som oftast har dränering i form av gatubrunnar och när våren kommer är det lätt att städa upp allt grus och smuts + det finns hur många som helst i stan. Här verkar man tycka tvärt om, inte bara i Malmö utan även andra städer, att det bästa stället att dumpa smutsig snö är  i kommunala parker. Stora mängder salt gör ju säkert ingen skada på växtligheten och gruset försvinner nog också av sig självt. 

Så här tråkigt ser det ut i pildammsparken nu, och då har ännu inte allt salt gått ner i marken.

Guldgruvan

En oktobersöndag gick jag ut i skogen. Jag är absolut ingen van svampplockare så jag lierade mig med mina föräldrar för att hitta kantareller. Först hittade jag absolut ingenting. De hade nästan hela burkar fulla, sedan gick vi vidare för att kanske hitta mer, då trillar vi över ett område som var, utan att ta i, täckt av svamp. Och stora svampar. Det är sådana små stunder på jorden då man fylls av lycka. Jag kan tänka mig att det är samma sort lycka som börshajar får när deras aktier går upp med 500%.
Vi hittade så mycket att jag var tvungen att stoppa svamp i min mössa.

Läs även andra bloggares åsikter om svamp, skogen, naturen, söndag

Stephen Fry om naturen

Om en anglofil som jag skulle lista de fem bästa sakerna från Storbritannien så skulle Stephen Fry hamna väldigt långt upp på den listan. Jag skulle kunna mala på länge om vilket geni han är men just nu tänkte jag citera hans tankar om det vackra i livet. Det här är taget från TV-programmet Room 101 där kända personer fick argumentera för saker eller företeelser de avskydde och hurvida de skulle försvinna - hamna i Room 101. I det här fallet pratar han om dekorativa tallrikar. Han inleder med en episod (som han även går djupare in på i ett podradioavsnitt kallat Wallpaper) där Oscar Wilde i en intervju tillfrågas om han vet varför Amerika är så våldsamt. Han svarar att han absolut vet varför - för att de har så förskräckliga tapeter. Han fortsätter sedan med följande citat:

If you look out of the window as a human being at nature, all of nature is unconditionally and absolutely beautiful whereever it is, wether it is a jungle, a desert or the arctic vastes. The only ugly things you will ever see when you look out of a window are things made by man and if from your earliest age looking at the world you see yourself as a member of a species that can only uglify and despoil the world it gives you what a psychiatrist would call a deep sense of guilt, and guilt is as everyone knows the major cause of aggression and that is why you get violent because you feel guilty and worthless and you feel worthless if you dont believe you are part of a speices which are actually capble of creating beautiful things - which we are, in terms of architecture, in terms of painting, music and all kinds of things, beauty is possible and it is good.

Det ligger en sanning i det. De platser jag anser är fulast är de som är längst ifrån naturliga miljöer.
Jämför det här:

Med det här:

De platser som vi uppskattar mest är de som är individuella, har naturliga former samt träd och blommor. Om man ser till boendemiljöer är det generellt sett att det här är dåligt:

Men det här är bra:

Stephen Frys citat ringer i öronen när man hör om de senaste tidernas blomstölder. I GP idag finns en rykande ledare som undrar vem som egentligen gör det här och varför. De som växt upp med dekorativa tallrikar?