När saker faktiskt växer

För första gången i livet så odlar jag på riktigt och det är barnsligt spännande. Det är så mycket att lära sig, speciellt när det gäller ogräs och hur man egentligen ska göra med ogräs. Enligt permakultur ska man ju låta allting vara för det mesta. Jag gillar att ha ordning och ha bort precis allting som inte ska vara där. Samtidigt ska man kanske inte kriga mot ogräs för det känns som att ogräset alltid kommer att vinna. Det är svårt. På min odlingslott är det värsta tistlarna, de sticks och har löjligt långa rötter som är svåra att få upp. På Slottsträdgården där jag också är med och odlar är problemet snarare brännässlor. 
Jag har lagt ner hur mycket tid som helst och tvivlar på att egenodling kommer att löna sig ekonomiskt, snarare tvärt om. Däremot ger det en oslagbara lyckorus som när den första tomaten kom och små skott man gett upp hoppet om dök upp.

Jordgubbarna blev så fort de tittade fram uppätna av fåglar. De har nu fått nät på sig och de som jag trots allt fick smaka var himmelskt goda. 

Potatisblommor.

Squash.

Någon sorts ärta.

 Majs.

 Pepparrot.

 Tiny tim tomat.

Morot.

De få vinbär och jordgubbar som jag fått hittills kände jag mig tvungen att göra efterrätt av.

Generationsskifte för odlare

I takt med att allt fler odlingslotter försvinner till förmån för nya bostäder i städerna så ökar antalet unga som vill odla. New York Times har en artikel om en ny generation odlare som drar sig ut på landsbygden i USA och dramatiskt sänker medelåldern. De tänker småskaligt och ekologiskt. Det känns hoppfullt att jordbrukare som nu är färre och större än någonsin och kanske har svårt att låta jordbruket gå vidare i familjen kan lämna över till en ny generation entusiaster. Och problemet med att förtäta staden utan att ta bort alla grönområden - det finns ju oändligt mycket gråområden, parkeringsplatser man skulle kunna bryta upp och göra gröna.