Att ta från de rika och förgifta de fattiga del II

Jag blev tacksamt underrättad om att livsmedelsbutiker enligt lag inte kan skänka bort mat efter förbrukningsdatumet gått ut. Jag förstår varför: lagar, byråkrati och stadgar osv. men kom igen. Vi vet att massor av bruklig mat slängs ut och man måste ändå kunna tillämpa vett och sans. Om du får en rå köttbit som har börjat mögla så vet du att det inte är någon bra ide att äta den. Med allt annat får man bara använda sin logik. Så mycket mat slängs ut ur våra hem för att folk inte känner till mat och hur den reagerar. Livsmedelsaffärer sätter extremt korta datum bara för att gardera sig men t.ex. mjölk som har stått kallt kan klara sig minst en vecka efter utgånget datum. Luktar det okej så är det okej. Har osten fått lite mögel på kanten så kan man skära bort det.

Jag skickade följande mail till livsmedelsverket:

Hejsan, I och med att mataffärer måste kassera livsmedel efter datummärkningen har utgått undrar jag följande: Ert regelverk säger att: "Matvaror som är särskilt känsliga ska märkas med sista förbrukningsdag. Dessa varor får inte säljas eller skänkas bort efter att det datumet passerats." Vi vet att oerhörda mänger mat slängs då datumet gått ut även fast maten ännu är ätbar. Jag förstår att det finns lagliga skäl för att inte skänka bort mat men kan det inte arbetas fram ett sätt att ta tillvara på den här maten? Maten skulle bli mycket väl emottagen av tillexempel soppkök och andra instanser för fattiga och hemlösa. Jag vet att det finns affärer som skulle vilja skänka bort maten. Vad är möjligheten för ett kontrakt där mottager intygar att de är medvetna om att maten kanske inte är av 100% kvalite? Jag skulle bli mycket tacksam för ett svar.

Jag fick följande svar:

Orsaken till att man inte får skänka bort livsmedel med passerad sista förbrukningsdag är att det finns påtagliga risker för att sådana livsmedel kan förorsaka matförgiftningar. Ett kriterium för märkning med sista förbrukningsdag är att det ska göras på livsmedel som inom en kort tidsperiod kan bli otjänliga. Det gäller t.ex. färsk fisk, färsk kyckling, inälvsmat och råkorvar. Om en butik vill skänka bort sådant måste det slltså ske innan sista förbrukningsdag har passerats. Livsmedel som är märkta med bäst före-dag får skänkas bort, men bara under förutsättning att de fortfarandel håller en god kvalitet.

Med vänlig hälsning

Anders Larsson

Upplysningen

Jag fick tyvärr inte svar på min fråga. Jag vet att många företag ängnar sig åt CSR (corporate social responsibility) och skulle vilja lösa matslöserifrågan. Däremot tycker jag inte det ställs tillräckligt med krav på affärerna och producenterna. Måste vi verkligen flyga in jordgubbar från Peru i December? Måste det säljas plastpåsar? Varför säljs överhuvudtaget jätteräkor? Varför flygs det in kyckling från Thailand när det finns närproducenter? Jag vet att efterfrågan styr men gemensamma beslut skulle också kunna tas mellan affärerna.

Livsmedelsbutiker vill framförallt sälja. Köttfärsmärkning i all ära men butiker i Sverige är inte lika illa som de i Storbritannien. T.ex. den största matvarukedjen Tesco som gjort det till sin policy att köpa upp så mycket land som möjligt och har under de senaste tio åren växt oerhört mycket. Deras taktik är att köpa upp stora mängder land precis utanför städer. Där lägger de sedan en stormarknad som är bäst åtkomlig med bil och som säljer allt. Sedan plockar de upp gathörn i staden där de håller närbutiker. Resultatet är att flertalet småstäder har totalt urarmats på lokala handlare. De kan inte konkurrera med priserna.

Att leva med Oprah Winfrey

Jag har en svag punkt och det är Oprah. Jag kan inte låta bli att gilla henne. Även fast hon är inkonsekvent. Det är inte så ofta jag ser hennes show men häromdagen slog jag på och programmet i fråga handlade om minskad konsumtion och hur slösaktiga människor är. Detta illusterades av ett antal familjer som var (EXTREMT) slösaktiga både med energi och pengar. Bland annat lagade de fyra olika middagar varje dag (kräsna barn) som sedan fick slängas ut de och hade fyra stora TV-apparater på samtidigt.

Oprah gav den som brukligt en utmaning att leva energisnålt i en vecka. De fick bara se på TV en timme om dagen och dricka filtrerat kranvatten (för alla dricker bara plastflaskevatten). I början var det ett jäkla klagande men efter några dagar hade de vant sig och öppnat ögonen för ett lite firare och konsumtionsfritt liv, de läste sagor för sina barn och alla var glada.

Skitbra att Oprah upplyser om grejer som borde vara självklara men som inte är det och hennes ord är lag i många amerikanska hem. Saken är den att nästa dag kommer hon rekommendera en speciell skönhetsbehandling, en grillvante och en bikini. Robyn Okrant i Chicago har ett bloggprojekt det här året och det är att leva ett år på Oprahs rekommendationer. Hittils har hon pungat ut tusentals dollar för produktier, gått igenom dieter och behandlingar. Hon har rensat ut sitt hem på Oprahs rekommendation och sedan fyllt det igen.

Kanske bäst att bara följa Oprahs goda råd och strunta i hennes shoppingtips.

Att ta från de rika och förgifta de fattiga

Det finns två sorts människor som tar mat ut soptunnor, de som inte har råd att köpa mat och de som motsätter sig det oerhörda slöseri i att slänga fullt ätbar mat.
Mataffären har vädrat luft om freeganismen och reagerat. Självklart är det dålig publicitet för dem dels att de slänger oerhörda mängder mat bara för att bäst före datumet (som alltid är överdrivet kort för att undvika stämningar osv.) är nära att gå ut. Dels att allmänheten får reda på att det finns gratis mat att hämta bakom affären.

De skulle kunna reagera på ett kreativt och till exempel sälja maten i en andra hands outlet (det här kanske låter konstigt men sådana varianter existerar, till exempel bagerikedjan Greggs i Storbritannien har "andradagsbutiker" där gårdagens bröd säljs billigare). De skulle kunna skänka maten till soppkök eller andra projekt för hemlösa. De skulle kunna anordna en återvinningsstation, alltså en stor kompostsamling. Som det är idag går maten till förbränning eller sopberget.

Så vad har hänt? Vissa affärskedjor har börjat sätta lås på soptunnorna och andra har hällt giftiga och frätande ämnen över maten i sopptunnorna för att på så sätt stoppa dessa oerhört jobbiga människor som i sin nöd tar tillvara på maten.

Greyhound love

Härligt att höra att USAs Greyhoundbussar börjar bli allt mer populära. Bussarna är så klart legendariska men då Swebuss används av var man har Greyhound blivit ett transportmedel för riktigt skumma människor. Om man inte har en bil är man skum och är man skum åker man med Greyhound.

I och med de stigande bensinpriserna har fler och fler tagit tillflykt till Greyhound vilket är fantastiskt. Inte bara för den uppenbart positiva inverkan det här har på miljön då man får bort lite fler bilar från vägarna. Det är också ett utmärkt sett att möta människor. På min enda USAresa för många år sedan träffade jag en filosofisk råätare.

Greyhoundmötet ledde till en råätarfestival i Malibu. Något som definitivt inte hänt under en bilresa.

Att resa eller turista

Det är svårt att vara pionjär nu för tiden. De vita fläckar som tidigare täckte delar av världen vi inte visste något om är nu befläckade och inhyser antagligen en McDonalds.
Vi har blivit vana vid att man kan resa till var som helst på jordens yta på 24 timmar, att man kan prata engelska var man än kommer och antagligen få svenskt kaffe på hotellet.

När Isabella Bird packade sin resväska var världen en outforskad, oförstörd fantastisk och skrämmande plats. Att resa tog tid och det var säkerligen extremt obekvämt att resa i full viktoriansk mundering.

Resande har blivit turism. Det har gått från upptäcktsfärd och unika möten till upptrampade spår och paketlösningar. Det stör mig alltid lite när folk säger att de ska resa och "göra Asien". Det låter ju onekligen fantastiskt att se världen och lära sig saker men för de allra flesta är dessa resor en guidad tur mellan fylleslag så som nyligen rapporterades i SVTs Korrespondenterna.

Hela turismbranchen är i ett slags Moment 22, det annonseras alltid orörda stränder och smultronställen brevid de redan upptrampade stigarna. Och hur man än gör går det inte att komma ifrån att du genom att sätta dig på ett plan bidrar till att förstöra de fantastiska platser du åkt för att se.

The Guardian publicerade nyligen en härligt bitter krönika om hur allt färre brittiska ungdomar åker på "gap year". Alltså ett ledigt år mellan universitetsstuderandet då många åker på fylleresor i Asien och Australien eller volontärarbetar i Afrika. Krönikören menade att dessa kids endast åker och vältrar sig i misär för att det ser bra ut på facebook.

Tidigare i år skrevs en annan krönika på The Guardian av en 19åring som var på väg ut på en "gap year" resa. Han beskrev hur han längtade efter de dyngslånga festerna men också reste för att uppleva kulturen. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Ungefär 500 oerhört bittra och underhållande åsikter om hur pastichartat och skitnödigt detta var. Ungdomar har inte längre lyxen att upptäcka något nytt. Människor kommer inte sluta resa men resandet måste förändrats och att resandet kanske tar längre tid då man inte kan flyga överallt kanske bara är av godo. Då börjar upptäckandet på nytt.

Worldometer

Ett säkert sätt att absolut förlora vettet är att sitta några timmar framför Worldometern. Här kan man i realtid se hur många som föds, dör, hur mycket fisk som fångas, hur många som blir överviktiga och den snabbast snurrande siffran; hur mycket koldioxid som släpps ut i luften.

Att okonsumera

Årets köpfria dag närmar sig och det känns som att den blir mer och mer uppmärksammad för varje år. Fantastiskt. Ännu bättre är så klart om folk konsumerar mindre i helhet men den fyller fortfarande sin funktion som en påminnelse om att stanna upp och lukta på rosorna och tänka.

För de som har tänkt på sin konsumtion har kanske intresserat sig för etisk konsumtion. På pappret ser det väldigt bra ut, -jag kan fortsätta konsumera och samtidigt göra en god gärning, till exempel genom (RED) som skänker pengar från produktintäkterna till välgörenhet.

Det är såklart bra men även lukrativt för företagen som får en släng av goodwill. Det är också lite farligt att vaggas in i tron att fortsatt konsumtion i samma grad inte gör någon skada. Endast en liten del av dessa pengar går till välgörenhet. Varför inte ge pengarna direkt till välgörenheten. Webbsidan Buy Less Crap sticker hål på RED kampanjen och hänvisar till hur man donerar direkt.

Längtan till vildmarken

Jag är ofta nostalgisk till tider som jag inte ens upplevt. Speciellt till de tider då industrialiseringen inte hade slukat allt och för alltid ändrat hur vi lever våra liv. Jag tänker på hur vackra städerna måste ha varit innan delar revs och motorvägar drogs rätt igenom stadskärnorna.
Och ja det var säkert vackert men någon påminner mig alltid att folk levde i slum, de eldade med kol och städerna var inhöljda i smog. Kanske inte så romantiskt.
Ja, det var kanske inte bekvämt, det var till och med ett mycket hårt liv men idag är de allra flesta omgivna av saker som faktiskt är lyx. SVD publicerade idag en story i serien Backa Världen där en ung man berättar om hur han otrivs i sitt bekväma storstadsliv och drömmer om att leva i skogen. Han sa bland annat: "Om man alltid är varm, torr och mätt slutar man uppskatta att vara just torr, mätt och varm".

Det sticker i ögonen på många att det finns människor som inte vill ha solresor och nya kök, många kritiker av alternativa levnadssätt ser det som ett löjligt ideal. Någon kommenterade på SVD-artikeln: "Det är säkert nyttigt att leva någon vecka i skogen då och då, men låt det stanna där. Jag tror det handlar om ansvarsflykt och bekräftelsebehov. Civilisationen skall drivas framåt, inte bakåt."

Civilisationen ska absolut gå framåt men framåt behöver inte behöva framåt på ett gammalt recept. Lyssnar just nu på P3s dokumentär om bankkrisen på 90-talet. Och återigen visar det sig att människor aldrig lär sig av historien. Så länge vi fortsätter att leva i samma ekonomiska samhälle där det endast handlar om ekonomisk tillväxt med lite eller inget framförhållande och ingen tanke på hållbarhet så kommer det alltid komma större och större krascher.

Vi kan fortsätta att leva som vi gör men vi lever på lånad tid. Vi har länge levt över våra tillgångar. Ja, det kanske låter naivt att vilja leva i skogen och det är inte hållbart att alla skulle göra det men låt oss prisa dem som vågar tänka annorlunda, som vill bryta sig ut ur de invanda mönstren.