Min cykel - en kärleksförklaring

Det här är min cykel. Jag minns inte ens hur gammal den är men någonstans mellan 15 och 20 år. Den är konstant använd och har stått ute i ur och skur. När jag bodde utomlands så använde min kusin den. Alla delar är rostiga. Här är baklampan, den är gammal och klumpig och funkar inte ens längre tror jag. Den höll på att ramla av en gång så min kompis satte fast den med ett hårband.

Den blev stulen en gång för länge sen. Jag tror att det var då någon bände upp ekrarna för att få av låset. Den återfanns på busstationen ett bra tag senare. Det har varit så sedan dess.

Lager av smuts och rost täcker den. Jag är rädd för att om jag gör rent den så kommer den falla sönder. Jag tror att det är smutsen som håller ihop den. Här satt en lykta som försvann. Då tejpade jag fast en ficklampa som framlampa tills den blev stulen, nu är bara tejpen kvar.

Jag har funderat i flera år på att skaffa en ny cykel men aldrig kommit till skott. Grejen är att – den går som en klocka. Så känns det iallafall, men det kanske bara är för att vi har varit tillsammans så länge att jag vant mig vid dess fel och brister.

Tycker det är fint att tänka på hur det var förr när man köpte något för livet och underhöll och vårdade det, helst för flera generationer framåt. Jag kan inte räkna mig dit då jag misshandlat min stackars cykel genom att inte tvätta den eller olja den på evigheter. Det var en billig cykel köpt för länge sen som håller än. Idén är ändå trevlig, att köpa saker utav nödvändighet utan tanke på trender eller status. Och sedan använda dem till slutet.