Djur som försvinner

En intressant artikel av John Waldman, biologiprofessor från New York beskriver hur folk vänjer sig snabbt vid vad de anser vara normala naturliga förhållanden. Han pratar bland annat om Hudson river som förut var full av fisk men som nu endast är en vattenled genom New York. Kommer att tänka på Newfoundland där det på slutet av 1800-tales sades att man kunde sänka ner en korg i havet och dra upp den full med torsk. Det ledde till hysteriskt fiske som ledde till en kollaps som fortfarande råder. Människor som lever i områden som tidigare varit hem och till och med definierats av en viss djurart vänjer sig snabbt vid nya biologiska förhållanden och bidrar därmed till arternas utdöd.

My colleague, Karin E. Limburg, and I have come up with another term for the broader context of this phenomenon: “eco-social anomie.” Anomie is defined as a state or condition of individuals or society characterized by a breakdown of social priorities and values. Eco-social anomie describes a biological and cultural feedback loop that spirals toward this breakdown: As species disappear, they lose both relevance to a society and the constituency to champion their revival, further hastening their decline.

Waldman nämner att många barn som lever vid floden Yangtze var helt omedvetna om floddelfinen bajii som numera räknas som utrotad. Det leder mig osökt in på Douglas Adams som var långt framskriden i sitt miljötänk och tacklade ämnet med mycket humor. Han skrev en bok som hette Last Chance To See, publicerad 1990, där han och naturfotografen Mark Carwardine reste runt jorden för att hitta och dokumentera djur på gränsen till utrotning. Läsningen är ytterst deprimerande och hysteriskt rolig på grund av Adams beskrivningar. Han fick ett brev efter publiceringen av en person som varit på ambassadörmiddag i Beijing och till sin förskräckelse blivit serverad bajii som det vid det tillfället uppskattades finnas cirka 100 exemplar kvar av. Nu fanns det bara 99.

Djuren från Last Chance To See återbesöktes förra året av Mark Carwardine och Stephen Fry och i avsnittet om den Amazoniska sjökon träffade de en del gamla människor som kom ihåg recept på hur man bäst lagar till sjöko, dels unga barn som skulle hjälpa till att vara fadder åt en räddad sjökounge innan den släpptes ut i det fria. Mitt i det desperata läget finns det ändå ljuspunkter och förhoppningar om att kommande generationer kan få uppleva liknande mångfald.