Hur djupt kan man gå?

Oljan fortsätter läcka ut ur havsbotten. BP suger upp en del av den men bara en bråkdel av det som rinner ut i vattnet och vidare upp på stränder där den lägger sig överallt. Bilden är från Time och visar hur oljan letar sig upp på en strand i Louisiana. BP påstår att 5000 fat läcker ut varje dag men forskare hävdar att det är närmare 115,000 fat. För BP betyder det massor av förlorade pengar. För miljön i närområdet betyder det förödelse och för haven i allmänhet är det mycket allvarligt. Det är inte bara förlorande intäkter för BP. De kommer även få stå till svars för sin ansvarslöshet. Räddningsaktioner har hittills kostat $760 miljoner, böter för $60, ersättning för fiskare och andra som direkt drabbas plus att de kan få betala mellan $1,100 - 4,300 per fat spilld olja till de stater som blivit påverkade.

Trots denna katastrof kvarstår faktumet att vi är desperata efter mer olja för att smörja våra ekonomier. Därför har Shell planer på att borra i Norra Ishavet ovanför Alaska i början av juli. En olycka där skulle förgöra många utsatta djurarter och naturområden samt påskynda klimatförändringarna. Ishavet har för närvarande 22% av jordens återstående oljeresurser och det är så klart en guldgruva för profitörer. Shell har betalat $3,5 miljarder för borrättigheter och tänkter trots vad som hänt i gulfen fortgå med sina planer. De påstår att det har lärt av BPs misstag och tänker ta extra säkerhetsåtgärder.

Vi lägger våra naturresurser och vårt livsklimat och fortsatta framtid på jorden i händerna på profitörer som Tony Hayward på BP som sagt mycket om katastrofen, bland annat:

1. "The Gulf of Mexico is a very big ocean. The amount of volume of oil and dispersant we are putting into it is tiny in relation to the total water volume."

-- Tony Hayward, 13 maj, 2010

2. "I think the environmental impact of this disaster is likely to be very, very modest."
-- Hayward, 18 maj, 2010

3. "Do I feel that anything I've done I would have done differently? Not at all."
-- Hayward, 18 maj, 2010, after previously admitting in an interview published May 14, "We made a few little mistakes early on."

Saxat från Grist.

Vad betyder egentligen närproducerat?

Nära förr i tiden var granngården, nu är det tydligen 25 mil eller ännu längre. I dagens GP kan man läsa en enkät där frågan hur långt ifrån något kan komma för att kallas närproduceras. Tio mil tyckte 30%, 20 mil tyckte 27%. Själv skulle jag nog säga fem. Är inte hela idén med närproducerat att det tillverkas av en i liten skala av någon som bor i samma område som en själv? Jag ser framför mig hur man köper produkten direkt från den som tillverkat den.

I det konceptet hör inte jätten Semper som, innan de drog tillbaka den, sålde "närproducerad" ekologisk barnmat över hela Sverige även fast den är tillverkad i Eslöv (visste för övrigt inte att det växer mango i Skåne). Kanske inte helt oväntat att det är något som företag direkt dyker på eftersom fler och fler har börjat bry sig om var deras mat kommer ifrån och vilken klimatpåverkan den har. Det luktar greenwash.

Olika aktörer säger olika i frågan var gränsen för närproducerat går. Vissa säger 25 mil, vissa säger att så länge något är producerat i Sverige så är det "nära" även fast en vara tillverkad i Ystad har lika långt till Haparanda som till Rom. Det finns för tillfället ingen fast definition och inga klara certificieringar. Som vanligt får kunden vara uppmärksam själv.

Onsalakorven har hamnat i blåsväder eftersom köttet kommer från Finland och Danmark. Om man nu oroar sig för klimatet är det ganska likgiltigt om korven kommer från Onsala eller Finland, köttproduktionen är en större bov än transporten i det här fallet. I allmänhet är det ett bra säljknep att få in ett ortsnamn i produkter, speciellt om det är ett namn som ger pittoreska associationer som Björnekulla, Mjällom, Dala Järna, Lammhult och Frödinge. Det funkar också alltid bra att slänga in en gård och en mor eller en tant. Undrar varför man inte kan köpa Tensta hallonsylt eller Kusin Mustafas äppelmos?

Den massproducerade maten har väldigt lite med den gammeldagsa hållbara bondekulturen att göra och mer med fabriker och storjordbruk. Det kanske inte är någon som tror att familjen Dafgård står i sitt kök och rullar köttbullar som de sedan lägger i plastförpackningar men namnet låter bra och tryggt och det är en så fin bild av gården på förpackningen.

Saxat från GP:

Längst i vår granskning har Hovagårdens kallrökta hjortinnanlår färdats. De hjortarna har inte betat på någon äng utanför Landskrona, där företaget ligger, utan framlevt sina dagar på Nya Zeeland.

Champ Elysees goes green

Champs betyder fält men alla som vandrat på Champ Elysees vet att det är en högljudd smutsig gata, konstant trafikerad. De korsettklädda damer som spatserade där på 1800-talet hade antagligen fått rökhosta och panikattack om de vandrade där idag. Förutom två dagar den här veckan då franska bönder omvandlat den till ett grönt paradis. Den har återigen blivit ett fält täckt med 150,000 plantor och olika sorters boskap. De franska bönder vill påminna folket om var deras mat kommer ifrån och bjuda på en folkfest.

Orangutangerna – Nestlé 1-0

Man börjar se mer och mer direktaktioner mot stora företag och det är underbart att se vad som kan hända när en stor grupp människor går samman och säger att det här är inte ok och vi kommer inte stödja er finansiellt om ni inte ändrar er. Jag skrev för ett tag sen om Greenpeace kampanj mot Nestlé och deras produkter med palmolja från dubiösa källor där regnskog avverkats. Massvis med människor har mailat, facebookat och skrivit på protestlistor för att få Nestlé att ändra sig och det har de nu gjort. Det var nästan lite oroväckande enkelt. Nestlé har gått med på en ”noll skogsavverkningspolicy” och de har sagt upp sitt avtal med Sinar Mas, den mest kända leverantören av palmolja från ohållbara källor. Hittills är detta dock bara ord så processen ska noga övervakas av Forest Trust.


Nu står resten av företagen som använder ohållbar palmolja på tur. Och de som finansierar det hela, Greenpeace riktar nu in sig på brittiska banken HSBC som investerar i skogsavverking för palmoljeproduktion. Samtidigt startar Change.org en kampanj angående Chevron och deras oljemiljoner. Chevron betalar hemliga summor pengar till länder där de utvinner olja men de vägrar uppge hur mycket pengar och var de pengarna går. Chevron utvinner olja för miljarder kronor i många afrikanska länder där stora delar av befolkningen lever på mindre än $1 om dagen. Onsdagen 26 maj har Chevron årsmöte och Change.org och amerikanska Oxfam vill sätta press på aktieägarna. Kilcka här för att skriva på en namnlista för transparens.

Om du var miljardär

...vad hade du lagt dina pengar på? Bill Gates vill rädda världen genom att skapa ett massivt artificiellt moln. Han är uppenbarligen intresserad av geoengineering och har gett $300,000 för forskningen att framställa maskiner som sprutar upp vattenpartiklar högt upp i luften för att skapa moln. Jag ser en katastroffilm framför mig där den snälla rika mannen som ville rädda världen istället ändrade hela vädersystemet och framkallade en ostoppbar kollaps.

"However, a study last year calculated that a fleet of 1,900 ships costing £5 billion could arrest the rise in temperature by criss-crossing the oceans and spraying seawater from tall funnels to whiten clouds and increase their reflectivity."

Han har tidigare uttryckt idéer om kraftverk som bränner kärnavfall. Om jag hade hans pengar hade jag nog satsat på att köpa aktier i stora företag som förstör världen för egen vinning och odugliggöra dem inifrån.

Kampen om oljan

"En chefselektriker på den olycksdrabbade oljeriggen berättar att explosionen föregicks av en order om att snabba på borrningen. Man låg efter i tidsschemat och borrningsarbetet kostade miljontals dollar om dagen."

Via GP.
Oljan fortsätter att spilla ut i havet, hur stor skada den har gjort är fortfarande oklart men det är enorma mängder som ligger under havsytan och oljan är nu på väg mot Florida.
Även för en oinitierad är det tydligt att oljeföretagen blir allt mer desperata, borrning sker på mer och mer osäkra platser. Utvinning av oljesanden i Kanada ökar trots att det är ett oerhört smutsigt och inte särskilt effektivt sätt att utvinna olja.

Greenpeace har för närvarande en kampanj för att stoppa oljesandsutvinningen.

Varje dag läcker 11 miljoner liter förorenat vatten från oljesandsprojekten ut i naturen och påverkar livsvillkoren för djur och människor. I det närliggande samhället Fort Chipewyan har man upptäckt att antalet cancer och dödsfall ökat markant de senaste åren.

Du kan påverka genom att skicka ett brev till Norges statsminister Jens Stoltenberg och be honom se till att Statoil drar sig ur oljesandsprojekten i Kanada.

Häromdagen såg jag filmen Who Killed the Electric Car? om de eldrivna bilar som kom ut på marknaden 1996 och genast fick ett antal hängivna supportrar. Mången kändisar backade EV1-bilarna som tillverkades av GM. De var bara tillgängliga för leasing och trots att det fanns en väntelista med köpare hävdade GM att det inte fanns en marknad för bilarna och istället för att tjäna in de pengar de lagt ut genom att sälja bilarna verkade det oerhört viktigt att förstöra varje bevis på att de någonsin funnits. Nya bilar kördes ut i öknen och skrotades. Massbilism är inte hållbart och det krävs energi för att tillverka och driva bilarna men tänk ändå vad som kunde hänt om de tagit över marknaden i mitten av 90-talet, vi hade kanske inte sett explosionen av SUVar, oljekrig, ökade luftföroreningar och alla hälsoeffekter som följer.

Vid ett tillfälle i filmen säger någon att de amerikanska konsumenterna var rädda att det skulle bli tvingade att skaffa mindre bilar och mindre hus - "leva som europer" vilket fick mig att skratta till. Vad menas med det? Att man någon gång tar en promenad?

Den tickande bomben som är finansvärlden

Bilden fick jag av Ivan från Cykelidag apropå mitt senaste inlägg om ekonomi. När man läser om tillväxt hittar man ganska snabbt denna video, en föreläsning av Albert Bartlett om exponentiell tillväxt och om hur makthavare inte har förstått innebörden av tillväxt.

Även om man tar bort miljöaspekten på den ekonomiska tillväxten kommer man inte ifrån faktumet att det ekonomiska systemet är totalt ohållbart. Vi kan inte lösa den pågående krisen genom att shoppa mer eller ösa pengar över bilindustrin. Det behandlas i dokumentären "Överdos - den kommande finanskrisen" som man just nu kan se på TV4.

Städer i ruiner

De Romerska ruinerna och Egyptiska pyramiderna är fysiska påminnelser om en civilisation så långt bort från vår egen. Idag vet vi mycket om historien tack vare vad som lämnats kvar. Vi har gjort dem till turistmål och använder dem så flitigt att vi hotar förstöra dem (och annat bevarat från det moderna samhället).

Harappa var en av de största städerna på sin tid innan den övergavs. Stadsförfall har varit konstant genom tiderna och det pågår fortfarande. Kanske nu mer än någonsin då den enorma industri som växte upp i början av den industriella revolutionen förfallit och med den de städer som byggdes runt den. Jan Jörnmark har gjort en exposé över Gary, Indiana som är väl värd att se:
The End of Gary, USA: Part One.
The End of Gary, USA: Part Two.

Såg nyligen dokumentären Requiem for Detroit som utan pekpinnar eller politiska motiv beskriver exakt vad som hänt med Detroit, hur fantastiska byggnader nu totalt ödelagts, hur industrin ledde till korruption, bilsamhället och till där de är nu, en spökstad. Slutet är dock inte enbart negativt då många fritänkare börjat flytta in och bygga upp lokala odlingar och kollektiv.
Man kan se hela filmen på youtube:

Jag köpte en regnskog

Som många andra uppväxta på 80-talet köpte Jacob Andrén och hans klass efter mycket basarsäljande och makaronibroschmålande en regnskog i Sydamerika. Nu flera år senare undrar han vad som egentligen hände med den. Finns den kvar. Filmen finns kvar på SVT Play till den 8 juni.

I extramaterialet finns även detta klipp om regnskog som huggs ner för att odla palmolja. Såg den just efter frukost som bestod av flingor som jag upptäckte för sent innehåller palmolja från okänt ursprung.

Att börja från fel håll & spökcyklar

Läste om hur befolkningen i Edinburgh ska lockas att välja miljövänliga transportmedel. Den skotska regeringen har ett treårsprogram där olika miljöprojekt får pengastöd. Mycket verkar handla om work shops och att få folk att ändra vanor. Tillsammans med Bike Station (som är ett guldställe - de fixar gamla cyklar och säljer dem billigt, de engagerar arbetslösa och unga på glid att lära sig reparera cyklar) erbjuder de gratis bussbiljetter, två veckors gratis cykellån och tips om hur man kan resa mer klimatvänligt.

Det är så klart bra. Men att skaffa en cykel är inte det stora problemet, problemet är att det är ytterst osäkert att bege sig ut i trafiken där det inte finns cykelbanor, mycket lite plats på vägarna, stora bussar och aggressiva förare. Kanske hade varit en bättre idé att lägga pengarna på infrastruktur.

Att cyklar inte är så frekventa på vägarna gör att bilförare inte är uppmärksamma på att de skulle kunna vara där. CTC - National Cyclists' Organisation har tröttnat på att ständigt hamna i livsfara i möten med bilar och har därför startat Stop SMIDSY. Förkortningen kommer från vad man ofta får höra efter en sammanstötning med en ouppmärksam bilist - Sorry Mate, I Didn’t See You. De vill verka tillsammans för säkrare vägar. 

Även om cykelolyckor med dödlig utgång inte är lika vanliga som bilolyckor så händer de med jämna mellanrum. En cyklist dödades efter att ha blivit påkörd av en bil i Skottland och nyligen utdelades straffet för föraren som varit på fel sida av vägbanan och kört i 100 på en 60-väg. Han fick 240 timmars samhällstjänst och ett års körförbud. Denna typ av straff är ganska vanliga. På något sätt anses vårdslöst körande som en normal del i samhället. Hur är det annorlunda än dråp? Att man sitter i en bil borde inte vara en förmildrande omständighet.

Runt om i världen har vitmålade cyklar börjat dyka upp. Dessa så kallade spökcyklar ställs ut på platser där cyklister dött efter att ha blivit påkörda av bilar. De står där som en påminnelse om ett förlorat liv och om hur bräckliga cyklister är.  

Domedagen 1972

Hittade det här klippet på Flyt!bloggen, det använder det som ett skrattretande exmpel för hur fel domedagsprofeterna hade på 70-talet. I videon påstås att vi konsumerar så mycket att resurserna kommer ta slut. Bland annat silver 1987, tenn 1989, zink 1995, bly 1998, olja 2004, koppar 2008, naturgas 2010. De hade inte tagit med i beräkningen att marknaden går upp och ner, att ny teknik gör att man kan gräva och borra ännu längre ner i jordens skorpa för att få upp tillgångarna. Att vi i desperation skulle börja ödelägga naturområden, bryta upp bergstoppar för att hitta kol, gräva upp oljesand gör också att reserverna ökar. Det betyder dock inte att resten av vad som sägs i videon är fel. Gillar att speakerrösten är dödscynisk, speciellt när hon pratar om U-länder och lägger till att det står för utsugningsländer.

Samtidigt läcker miljontals liter olja ut i Atlanten. I syfte att öka intäkterna borrar BP i områden som uppenbart inte är säkra. President Obama pekar på att ansvaret fullständigt ligger på BP men han har gjort mycket lite för att ställa om USA från sitt beroenda av fossila bränslen. En artikel på Grist påpekar att det här är ett utmärkt tillfälle att ta aktion.

Angående oljesand har Greenpeace just nu en kampanj för att få Statoil att sluta investera i oljesand. Du som är fondsparare kan direkt uppmana din förvaltare att stödja Greenpeaces förslag.

Länkar en bit ur Topless America här eftersom den inte funkade från Treehuggerlänken.

Ransonering

David Jonstad som bland annat skriver på Effekt har skrivt en bok som heter Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen. Jag har inte läst den än men hoppas kunna göra det. Den tar upp hur vi skulle kunna använda koldioxidransonering i ett steg att lösa klimatfrågan. På Effekt finns en samlingssida men länkar till relaterade sidor. Jag skrev även en essä på samma ämne förra året.

På spåret

Vid fler än ett tillfälle har den briljanta sidan Seat 61 hjälpt mig när jag fastnat i det myller av förvirring och uppgivenhet det kan innebära att boka tågsemester. Det blir bättre och bättre men det krävs en del jobb att få ihop en hel tågsemester, speciellt om man vill komma billigt undan.

Mannen på plats 61 är Mark Smith och han ger tips och hjälp med att ta sig runt med tåg. Ibland är det väldigt lätt och billigare än flyg, ibland måste man gå baklänges 17 varv runt domkyrkan och offra en dräktig get för att få bokat en biljett.

Han brukar säga att man alltid ska ha med sig en god bok och en vinöppnare. En tradition även jag brukar anamma. Förutom att det är ett mer miljövänligt val än flyget är det också kärnan i själva resandet, att man ser världen gå förbi, upplever hur landskapet förändras och kan se en fantastisk solnedgång över åkrarna samtidigt som man avnjuter sin flaska vin. På morgonen kan man vakna och befinna sig mitt i en storstad. Bara att gå ut och börja uppleva. Ingen förnedrande kroppsvisitering, terroristanklagelser för att man ha en liten tub handkräm i sin väska, dyra flygresor två timmar från ens destination.

Nu har mannen på plats 61 filmat en pilot för ett reseprogram som ännu inte köpts upp. Idén är väldigt bra - tågresor med kultur och historiesmakprov - men Mark kanske inte är den mest traditionellt TV-mässiga person som skådats. En utveckling av det här konceptet skulle vara grymt. Vågar man hoppas på att BBC lägger ner Top Gear och satsar på det här istället? 

The Man in Seat 61 from Chris Jones on Vimeo.

Hur man blir rik

Ordet rik ger mig fler associationer än en men det här inlägget handlar faktiskt om pengar. Nu ska jag bli lite personlig: Jag tjänar ganska lite pengar. Det är såklart ett relativt begrepp, men det ligger långt under medelinkomsten och många med skulder och stora utgifter skulle ha väldigt svårt att klara sig på min lön. Jag däremot är väldigt billig i drift vilket innebär att jag har en hög pengar att stoppa undan varje månad. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av finansmarknaden, bland annat för att jag tycker den är helt fel på så många plan (se tillväxtinlägg och allmänt vad pengar och girighet gör med folk) men nu har jag tröttnat på att ha ett standardkonto i en stor svensk bank där jag får 0% ränta och blir debiterad för kontoinnehav (och "personlig service") varje månad samtidigt som banken utdelar bonusar till sina redan högavlönade chefer trots att företagets vinster minskar.

Nu har jag beslutat mig för att sätta in pengar i Ekobanken, en bank som har hållit sig stabil under finanskrisen och som investerar pengar i rörelser som främjar miljön, kultur, rättvis handel med mera. Jag kan inte säga någon om hur bra det funkar för kunder än men bland andra Saltå Kvarn investerar där. Tydligen söker sig fler och fler till etiska banker i skuggen av finanskrisen och bonusbråken.

Kom att tänka på en undersökning jag läste om för några månader sedan, den visade att var tredje svensk har mindre än 10,000 kronor undansparat i buffert. Många ingenting alls. Jag vet många som lever så, som har oerhörda problem med att hålla koll på sin ekonomi, både unga människor men även äldre, som en äldre släkting till mig. Hon har gjort samma ekonomiska misstag om och om igen hela livet och aldrig lärt sig, hon spenderar i början av månaden och förlitar sig helt på sina barn för större utgifter och enkla saker som att ta sig från A till B då hon inte skulle ha råd att ta taxi. Hon är över 80 nu och jag börjar ge upp hoppet om att hennes vanor kan ändras. Det finns de som av skäl helt utanför deras kontroll har lämnats barskrapade men det finns även en stor grupp människor som helt enkelt inte kan hålla i pengar. Det finns en anledning till att butiker är så ivriga på att erbjuda produkter på avbetalning och att sms-låneföretag erbjuder lån med upp till 30% ränta. Det är för att folk spenderar utan att ha råd.

Det finns ett antal bloggar som ägnar sig åt beskrivningar av sitt eget sparande och tips på hur andra kan bli rika. Tänker närmast på Miljonär innan 30 som ett antal år stoppat in i stort sett alla sina pengar i investeringar i målet att bli just miljonär innan 30. Han har nu lyckats men det verkar som han han inte unnat sig någonting alls förutom en billig fika med vänner en gång i kvartalet. Han nämner på bloggen att pengarna innebär att han i nuläget kan klara sig ett bra tag om han skulle förlora jobbet och att han på sikt vill jobba ytterst lite men leva det goda livet med allt vad det innebär.

Ett sparande kan innebära en livlina, att man klarar sig i nödsituationer (utan att behöva gå till soc). I ett miljösammanhang kan det innebära att leva spartanskt, kunna jobba mindre och ägna sin tid åt det man vill. På ett sätt köper det en frihet. Det är en lättnad att veta att om jag förlorar jobbet har jag en tidsfrist, om min dator går sönder idag kan jag gå och köpa en ny direkt - kontant. Att känna den känslan kanske skulle kunna få fler att slappna av och strunta i många av de konsumtionsvaror och statushöjare de införskaffar idag. I dagens läge skulle dock samhället sluta fungera om alla över en natt slutade eller drog ner på konsumptionen och lade alla pengar på hög. Är det inte något att sträva efter dock? Att folk lever inom sina tillgångar istället för att låna och att de gör aktiva val gällande vad de verkligen behöver.

Hur man reser tillbaka i tiden

På 70-talet levde vi precis inom gränserna för våra tillgångar. Det kan man läsa i Stellan Tengroths bok Tillväxt till döds. I nuläget skulle vi i Sverige behöva tre planeter för att upprätthålla vår livsstil i längden. Men ska vi börja leva som på 70-talet igen?


Det tycker inte Theodor Paues och Fabian Wallen som skrivit boken Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet. Författarna som båda är födda 1974 ser tillbaka till tiden då de föddes och hur mycket bättre saker har blivit sedan dess inom olika kategorier som mat, kommunikation, resande, jämställdhet osv. De garderar sig redan i förordet genom att säga att de inte tar ställning till frågor som växthuseffekten och finanskrisen. Bland annat skriver de hur mycket bättre arbetsplatsen har blivit, många grovjobb som slet ut människor i förtid försvann då den tunga industrin avtog och bättre hälsoskyddsregler kom till. Svenska arbetare andas inte längre in giftiga gaser och koldamm men vi vet ingeting om hur läget ser ut för de arbetare i bland annat asien som tillverkar mycket av våra produkter nu för tiden.

Mycket av det som var standard på 70-talet (utedass, inga uteserveringar, inskränkthet) vill vi inte gå tillbaka till. Man vänjer sig så oerhört snabbt vid nya förändringar. Tänk hur livet har förändrats av mobiltelefonen. Det är ingen som måste stanna inne en hel dag för att vakta telefonen längre, om man tappar bort någon i ett folkvimmel är de ett knapptryck bort, har någon fastat i trafiken är det inget problem. Om man skulle ta bort mobiltelefonen över en natt skulle kanske många människors sociala liv falla sönder.

Om någon skulle ta min dator och internetuppkoppling skulle jag inte alls bli glad, på gränsen till hysterisk till och med kanske. Och jag hade inte klarat mig länge på 70-talet med min exotiska vegetariska diet med vansinnigt oinhemska matvaror som couscous och kokosmjölk. Dessutom, som musikälskare lever jag i en dröm nu när all världens musik finns billigt eller gratis tillgänglig vid mina fingertoppar. Men samtidigt kan jag sakna den pirrande, våldsamma känslan av spänning man fick av att vänta och sukta efter saker som den nya singeln med sitt favoritband. Hur otroligt upplivande det var i en annars så kulturlös tillvaro. Jag hade kasettband som jag spelade in från radion och irriterade mig på hur programledarna på P3 pratade över låtarna. För att spara batterierna i min freestyle brukade jag rulla tillbaka banden för hand.

Jag vill inte byta bort mitt itunesbibliotek mot en kass freestyle igen men jag undrar om dagens barn får uppleva den där riktiga längtan?

Många miljöintresserade får, speciellt i den pågående debatten om Förbifart Stockholm, stå ut med att kallas miljötalibaner. En alternativ idé till den gängse planen, hur orealistisk och ohållbar den än är möts med kritiken att miljövännerna är teknikfientliga.

Jag skulle inte kunna bli mer för ny teknik. Det är fantastiskt att produkter kan bli mer energisnåla, återvinnbara och mindre. Jag önskar att det kunde ges mer pengar åt ny teknik, teknik som kan ta tillvara på de naturliga energikällor vi har och göra vår nuvarande teknik ännu mer effektiv. Om man däremot tror att teknik ska lösa alla våra klimatproblem tror jag att man är en smula naiv. Även om vi lyckas hitta ett bilbränsle som inte är fossilt eller kräver massor av odlingsareal så kommer man inte ifrån att en stor del av en bils utsläpp uppkommer vid tillverkningen. Ny teknik och nedtrappning av konsumtion skulle vara en ultimat kombination.

Tillsammans med mobilen finns det många andra bekvämligheter vi vant oss vid. Att leva enklare och med mindre konsumption behöver inte betyda en tillbakagång. Det skulle vara en framgång, det skulle kunna vara ett sätt för folk att må bättre och bli mindre stressade. Att ständigt hänga med i trender och ha de senaste modellerna verkar oerhört jobbigt för att inte säga kostsamt. I boken Flyt! uppmanar författarna oss till och med att vänta några år med att skaffa barn för ju senare de föds desto bättre kommer de få det i framtiden. Jag hoppas verkligen att de har rätt men inte med samma utgångspunkt som de. Saker kan bara bli bättre.

Tillväxt till döds

"Tänk på en fiskare som är övertygad om att dagens effektiva fiske leder till överfiskning och stora svårigheter att i längden försörja sig. Det klokaste vore att både hans yrkesbröder och han själv drastiskt skär ner på fiskandet för att på sikt ha kvar ett bärkraftigt fiske. Men om vår fiskare beslutar sig för att låta båten ligga vid kaj och de andra fiskarna fortsätter som om ingenting hänt – vad leder det till? Han missar både dagens inkomst och sin framtida försörjning! Om å andra sidan, de andra fiskarna drar ner på fiskandet kan vår fiskare tänka: nu går jag ut. Den fisk som jag får upp tar inte kål på det framtida fisket."

Ett lysnade exempel på människans psyke illustrerat i Stellan Tengroths bok Tillväxt till döds. Det är också här den fundamentala frågan landar. Är vi villiga att göra det som behövs göras? Det är hoppingivande att fler och fler verkar inse att vi omöjligt kan fortsätta som vi gör och självmant väljer att växla ner konsumtionstakten och förhoppningsvis upplever ett rikare liv till följd men än så länge är det antalet försvinnande få. Det måste till lagstiftning.

Vi behöver också ändra vårt språkbruk som Tengroth påpekar i boken. Begreppet tillväxt är så hårt rotat att vi använder det utan att reflektera över vad det egentligen innebär. En tillbakagång är inte en naturlig skeelse där något som går upp måste komma ned utan det är ”negativ tillväxt” som genast måste åtgärdas med mer konsumtion. Boken är lättäst och välskriven där många tankeväckande frågor ställs och läsaren själv får fundera över svaren. Man kan önska att det fanns en fullständig manual för hur vi ska lösa frågan men det synes omöjligt om man inte vill införa diktatur och tvinga folk till förändring. Så länge vi lever i en demokrati kommer politikers främsta mål vara att klara sig igenom nästa fyraårsperiod, de längre perspektiven får vara sekundära, för ingen parti som vill sänka välfärden och minska vårt pengaflöde kommer få röster.

För övrigt lärde jag mig att det i filmer populära tillvägagångssättet för självmord - leda in avgaserna i en bil inte längre är vetenskapligt korrekt. Gaserna i dagens bilbränsle är inte direkt dödliga.

Läs Stellan Tengroths blogg.