Tabun, barn och fakta

För ett tag sen hade ett vänpar en påkostad fest med massa god mat och dryck. När jag frågade om det var en särskild anledning till festen sa de varför inte? "Vi är ju DINKs". Jag hade inte hört uttrycket - Double Income, No Kids - förut men det är ju briliant. Nu har jag fått en akronym för mig själv, GINK - Green Inclinations, No Kids. Utrycket kommer från en debattartikel av Lisa Hymas där hon argumenterar dels för hur det är ett aktivt val för att minska sin miljöpåverkan och dessutom hur det kan vara ett positivt personligt val, man ser det inte som en sorg utan uppskattar sovmornar, bättre ekonomi och sköna tysta stunder med en god bok.

Jag har alltid känt inom mig att jag inte vill ha barn, tidigare när jag pratat om det har folk alltid sagt att jag är ung och kommer ändra mig. Jag närmar mig nu 30 och jag har verkligen lyssnat efter den där biologiska klockan men den är knäpptyst. Och samtidigt som mina jämnåriga börjar föröka sig i stora mått känner jag bara mer och mer att det inte är för mig. Jag vet att jag är i minioritet, att jag anses onormal och att jag i allt högre grad kommer sticka ut och stå utanför när andra diskuterar blöjvecksexem och dagisplatser och utvecklingsstadier, att folk kommer säga nej när jag vill gå och ta en spontan öl eller åka bort över helgen. Jag har inget emot barn per se, jag har en systerdotter jag avgudar och jag tycker om att träffa och leka med barn (så länge man kan lämna tillbaka dem till deras föräldrar vid slutet av dagen) och om jag någon gång skulle ändra mig är jag helt öppen för adoption. Jag tror att om jag hade haft en genuin längtan efter barn så hade jag skaffat barn oavsett mina miljövänliga ambitioner men som det är nu är det bara ett ytterligare skäl att avstå. Jorden är överbefolkad, det är ett faktum likaså att befolkningen ökar. Det råder delade meningar om huruvida det är ett av de stora problemen vi måste ta itu med eller inte. Självklart så måste vi minska vår påverkan, dra ner på konsumtion och komma ifrån tillväxttänket men frågan kvarstår, ska vi ta till åtgärder för att minska befolkningen?

Här kommer minst två kategorier in. Varje barn som föds i västvärlden har oändligt mycket större miljöpåverkan än ett som föds i ett U-land, där befolkningen ökar som mest. I utvecklingsländer och länder där kvinnor inte har rätt att bestämma över sin kropp på grund av abortlagar och sociala traditioner krävs utbildning och spridning av preventivmedel. Varje barn som kommer oönskat till världen är en tragedi, dels för barnet själv och i globalt perspektiv bidrar ökad befolkning till ytterligare ansträngningar på ekosystemen. Mycket diskussion pågår om Sverige och andra västländer med befolkningskurva på nedåtgående, det diskuteras om man ska ändra abortlagar eller införa ytterligare bidrag, varför inte diskutera invandring och adoption?

I en debattartikel i DN nyligen fyra forskare:

Men – invänder ekonomer och samhällsplanerare – fler unga behövs, ty vem skall ta hand om de allt fler gamla? Men de som är unga nu blir gamla en dag. Med ökande befolkning blir det således allt fler gamla att ta hand om – med konsekvensen att befolkningen fortsatt skulle behöva öka, vilket är en omöjlighet. Med ett fortsatt födelsetal som det nuvarande, cirka 2,6 barn per kvinna, kommer vi enligt FN-rapporten ”World Population to 2300” bli cirka 134.000 miljarder människor (nej, det är inget tryckfel) (min redigering: dock kom ett förtydligande om misstolkade siffror här)år 2300. Med 2,35 barn per kvinna blir vi ”bara” omkring 36 miljarder år 2300. Båda scenarierna anser vi omöjliga. Med 2,1 barn per kvinna ökar befolkningen till 9 miljarder om 50 år för att sedan plana ut. Men även det skulle kräva en exploatering av merparten av de kvarvarande odlingsbara ytorna på jorden. Med 1,85 barn per kvinna – dagens nivå i Sverige och Storbritannien (Japan ligger på 1,32) – skulle befolkningen minska till 2,3 miljarder år 2300. Det är så många som vi var 1940.  

 
Valet att skaffa barn ska självklart vara fritt - likaså valet att inte skaffa barn.